Tolv år ungefär innan Nils Holgersson hade börjat sin resa omkring med vildgässen, hände det, att en bruksägare på Kolmården ville göra sig av med en av sina jakthundar. Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, att det var omöjligt att behålla hunden, därför att man inte kunde vänja honom av med att jaga efter alla de får och höns, som han fick syn på, och bad skogvaktaren ta hunden med till skogen och skjuta honom.
Skogvaktaren lade koppel på hunden för att leda honom till ett ställe i skogen, där alla uttjänta hundar från herrgården brukade skjutas och begravas. Han var ingen elak karl, men han var rätt belåten med att få skjuta hunden, därför att han visste, att det inte bara var får och höns, som han brukade jaga. Alltsomoftast var han inne i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling.
Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben. Han hette Karr och var så klok, att han begrep allt vad människor sade. När skogvaktaren förde bort honom genom skogen, visste han mycket väl vad som förestod honom. Men det skulle ingen ha kunnat se på honom. Han varken hängde med huvudet eller slokade med svansen, utan såg lika bekymmerslös ut som vanligt.
Det var därför, att de vandrade genom skogen, som hunden var så noga med att inte låta märka någon ängslan. Det utbredde sig nämligen en stor, vid skog på alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad både bland djur och människor, därför att ägarna sedan många år tillbaka hade varit så måna om den, att de knappast hade nänts att fälla träd till vedbrand. Inte heller hade de haft hjärta att gallra och tukta den, utan skogen hade fått sköta sig, som den behagade. Men det var givet, att en skog, som fick stå så fredad, skulle bli ett kärt tillhåll för skogsdjuren, och de funnos där också i stora massor. Sinsemellan kallade de den för Fridskogen, och de räknade den som den bästa tillflyktsort, som de hade i hela landet.
När hunden fördes genom skogen, tänkte han på vilken buse han hade varit för alla smådjuren, som bodde där. "Nu, Karr, skulle de allt vara glada inne i snåren, om de visste vad som förestår dig," tänkte han. I detsamma viftade han med svansen och upphävde ett glatt skall, för att ingen skulle tro, att han var ängslig och nedslagen.
"Vad skulle det ha varit för roligt att leva, om jag inte hade fått jaga allt ibland?" sade han. "Vem som vill, må ångra sig, men inte lär det bli jag."
Men just som hunden sade detta, kom en besynnerlig förändring över honom. Han sträckte upp huvudet och halsen, som om han hade haft lust att tjuta. Han sprang inte mer jämsides med skogvaktaren, utan höll sig efter honom. Det var tydligt, att han hade kommit att tänka på något obehagligt.
Nu var detta just i början av sommaren. Älgkorna hade helt nyss fött sina ungar, och förra kvällen hade det lyckats hunden att skilja en älgkalv, som inte kunde vara mer än fem dagar gammal, från hans mor och driva honom ner på en myr. Där hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, egentligen inte för att fånga in honom, utan bara för att roa sig åt hans förskräckelse. Älgkon visste, att myren var bottenlös så där nyss efter tjällossningen och inte ännu kunde bära ett så stort djur som hon, och hon stod i det längsta kvar på stranden. Men när Karr jagade kalven allt längre och längre bort begav hon sig plötsligen ut på myren, drev undan hunden, tog kalven till sig och vände om mot land. Älgar äro skickligare än andra djur i att gå på sank och farlig mark, och det såg ut, som om hon skulle komma lyckligt i land. Men när hon var helt nära stranden, sjönk en tuva, som hon trampade på, rätt ner i dyn, och hon följde med i djupet. Hon försökte komma upp, men fann intet stadigt fotfäste, utan sjönk och sjönk. Karr stod och såg på utan att våga dra andan, men när han märkte, att älgkon inte kunde rädda sig, sprang han sin väg, så fort han kunde. Han hade kommit att tänka på allt det stryk, som han skulle få, om det bleve upptäckt, att han hade lockat en älgko i olycka, och han blev så förskräckt, att han inte tordes stanna förrän han var hemma.
Det där var det, som hunden hade råkat påminna sig, och det bekymrade honom på ett helt annat sätt än allt övrigt ont, som han hade bedrivit. Det berodde kanske därpå, att han inte hade önskat döda varken älgkon eller hennes kalv, utan hade bragt dem om livet alldeles utan att vilja det.
"Nå, men de lever kanske ännu." tänkte hunden helt plötsligt. "De var ju inte döda, när jag sprang ifrån dem. De har kanske räddat sig."
Han fick en oemotståndlig lust att få veta något härom, medan det ännu var tid för honom att få veta något. Han såg, att skogvaktaren inte höll särdeles fast i kopplet, gjorde ett raskt språng åt sidan och kom verkligen lös. Därpå ilade han bort genom skogen åt myren till med sådan fart, att skogvaktaren inte hann att få upp bössan till ögat förrän han redan var försvunnen.
Skogvaktaren hade inte annat att göra än att skynda efter, och när han kom fram till myren, såg han hunden stå ute på en tuva några meter från land och tjuta av all makt. Karlen tyckte, att han borde ta reda på vad detta kunde ha att betyda, ställde bössan ifrån sig och kröp på händer och fötter ut på myren. Han hade inte kommit långt, förrän han fick se en älgko ligga död i dyn. Tätt bredvid henne låg en liten kalv. Han var ännu vid liv, men var så utmattad, att han inte kunde röra sig. Karr stod bredvid kalven. Än lutade han sig ner och slicka honom, än uppgav han häftiga tjut för att kalla på hjälp.
Nu lyfte skogvaktaren upp kalven och började släpa honom mot land. När hunden förstod, att kalven skulle bli räddad, blev han utom sig av glädje. Han hoppade runt omkring skogvaktaren, slickade hans händer och gnällde av belåtenhet.
Skogvaktaren bar hem kalven och stängde in honom i en kätte i lagården. Sedan måste han skaffa hjälp till att dra upp den döda älgkon ur myren, och först när allt detta var gjort, kom han ihåg, att han skulle skjuta Karr. Han lockade till sig hunden, som hade följt honom hela tiden, och vandrade på nytt inåt skogen med honom. Till en början gick skogvaktaren rakt fram emot hundgraven, men under vandringen tycktes han komma på andra tankar, för bäst som det var, vände han och gick upp mot herrgården.
Karr hade följt honom helt lugnt, men när han märkte, att skogvaktaren gick fram till hans gamla hem, blev han orolig. Skogvaktaren hade säkert funderat ut, att det var han, som bragt älgkon om livet, och nu skulle han upp till herrgården och bli straffad, innan han fick dö.
Men att få stryk, det var värre än allt annat, och inför detta var Karr inte i stånd att hålla humöret uppe. Han gick och hängde med huvudet, och när han kom till herrgården, såg han inte upp och låtsades inte om, att han kände någon människa.
Brukspatronen stod på förstutrappan, när skogvaktaren kom gående. "Vad i all världen är det för en hund, som skogvaktaren kommer med?" sade han. "Det är väl inte Karr heller? Han måste väl vara död för länge sedan." Skogvaktaren började då berätta om älgarna och Karr gjorde sig så liten han kunde och kröp ihop bakom skogvaktarens ben liksom för att gömma sig.
Men skogvaktaren talade inte om saken så, som hunden hade väntat. Han hade bara beröm för Karr. Han sade, att det var tydligt, att hunden hade vetat, att älgarna voro i nöd, och hade velat rädda dem. "Brukspatron får göra, hur han vill, men den här hunden kan jag inte skjuta," sade skogvaktaren till sist.
Hunden reste på sig och spetsade öronen. Han kunde knappt tro, att han hörde rätt. Fast han inte gärna ville visa hur ängslig han hade varit, kunde han inte låta bli att gnälla en smula. Kunde det vara möjligt, att han skulle få behålla livet bara därför, att han hade varit orolig för älgarna?
Brukspatronen tyckte också, att Karr hade uppfört sig väl, men som
han i alla fall inte ville ha honom tillbaka, visste han inte genast
vad han skulle besluta. "Om skogvaktaren vill ta hand om honom och
ansvara för att han uppför sig bättre än hittills, så kan han få
leva," sade han om en stund. Ja, det var skogvaktaren villig till,
och på detta sätt kom Karr att flytta till skogvaktarbostället.
