- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXII. Karrs och Gråfälls saga. Nunnorna

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXII. Karrs och Gråfälls saga

Nunnorna

Flera år efter detta låg Karr en morgon och sov ute på förstubron. Det var på försommaren, i de korta nätternas tid, och det var full dager, fast solen inte var uppe än. Då vaknade Karr vid att någon ropade hans namn. "Är det du, Gråfäll?" frågade Karr, för han var van, att älgen kom och hälsade på honom nästan var natt. Han fick intet svar, men han hörde på nytt, att någon kallade honom. Han tyckte, att han kände igen Gråfälls röst, och skyndade åstad efter ljudet.

Karr hörde, att älgen sprang framför honom, men kunde inte hinna honom. Han rusade in i den tätaste granskogen tvärsigenom snåren utan att följa väg eller stig. Karr hade all möda att inte förlora spåret. "Karr, Karr!" ropade det då, och rösten var Gråfälls, fast den hade en klang, som hunden aldrig förr hade hört. "Jag kommer, jag kommer. Var håller du till?" svarade hunden. - "Karr, Karr, ser du inte hur det faller och faller?" frågade Gråfäll. Karr såg då, att det oupphörligen föll barr från grenarna liksom ett glest regn. "Jo, jag ser hur det faller," ropade han, men gav sig med detsamma av inåt skogen för att söka älgen.

Gråfäll skyndade före, rätt genom snåren, och Karr var på nytt nära att tappa spåret. "Karr, Karr!" skrek Gråfäll med ett riktigt vrålande. "Känner du inte hur det luktar i skogen?" Karr stannade och vädrade. Han hade inte tänkt på det förut, men nu märkte han, att granarna spredo en mycket starkare doft omkring sig, än de brukade. "Jo, jag känner hur det luktar," sade han, men gav sig inte tid att ta reda på vad det kom sig av, utan skyndade vidare efter Gråfäll.

Älgen sprang än en gång undan med sådan fart, att hunden inte kunde hinna honom. "Karr, Karr," ropade han om en stund, "hör du inte hur det knäpper i granarna?" Nu var rösten så bedrövlig, att den kunde smälta en sten. Karr stannade för att lyssna och hörde ett svagt, men tydligt knäppande uppe ifrån träden. Det lät som tickandet i ett ur. "Jo, jag hör hur det knäpper," ropade Karr och sprang nu inte vidare. Han förstod, att älgen inte ville, att han skulle följa efter honom, utan att han skulle ge akt på något, som försiggick i skogen.

Karr stod under en gran, som hade yviga, släpande grenar och grova, mörkgröna barr. Han såg noga på trädet och tyckte då, att det var, som om dess barr rörde sig. När han gick än närmare, upptäckte han en mängd gråvita larver, som trevade sig fram utmed trädgrenarna och åto av barren. Det fanns fullt av dem på var gren, de gnagde och åto. Det knäppte och knäppte i träden av alla deras små arbetande käkar. Avätna barr föllo oupphörligen till marken, och från de stackars granarna strömmade ut en så stark doft, att hunden plågades av den.

"Den där granen får nog inte behålla många barr," tänkte han och vände blickarna mot närmaste träd. Detta var också en stor, ståtlig gran, men den såg likadan ut. "Vad kan detta vara?" tänkte Karr. "Det är synd om de vackra träden. De har snart inte mycken fägring kvar. "Han gick från träd till träd och försökte att ta reda på hur det stod till med dem. "Där är en tall. Den har de kanske inte vågat sig på," tänkte han. Men de hade angripit också tallen. "Och där en björk. Jo, där också, där också! Det här kommer inte skogvaktaren att tycka om," tänkte Karr.

Han sprang längre inåt snåren för att få veta hur vitt förhärjelsen var spridd. Vart han kom, hördes samma tickande, kändes samma lukt, och föll samma barr-regn. Han behövde inte stanna för att se. Han förstod av dessa tecken hur det hängde ihop. De små larverna funnos överallt. Hela skogen höll på att bli kaläten av dem.

Plötsligen kom han till en trakt, där ingen doft kändes, och där det var tyst och stilla. "Här är det slut med deras herravälde," tänkte hunden, stannade och såg sig omkring. Men här var det ändå värre, här hade larverna redan ändat sitt arbete, och träden stodo barrlösa. De voro som döda, och det enda, som klädde dem, var en hop trassliga trådar, som larverna hade spunnit för att begagna till bryggor och vägar.

Här inne bland de döende träden stod Gråfäll och väntade på Karr. Men han var inte ensam, utan bredvid honom stodo fyra gamla älgar, som voro de mest ansedda i skogen. Karr kände dem. Det var Krokrygg, som var en liten älg, men hade större puckel än någon annan, Hornkrone, som var den ståtligaste av älgfolket, Strävmane med den täta pälsen, och en gammal och högbent en, som hette Storstarke och hade varit förfärligt hetsig och stridslysten ända tills han vid sista höstjakten hade fått en kula i låret.

"Vad i all världen går det åt skogen?" frågade Karr, när han kom fram till älgarna, som stodo med hängande huvud och långt framskjuten överläpp och sågo fundersamma ut. - "Det kan ingen säga." svarade Gråfäll. "Det här insektfolket har varit det maktlösaste i skogen och har aldrig förr gjort någon skada, men på de sista åren hade det helt hastigt växt till i mängd, och nu ser det ut, som om det skulle komma att förstöra hela skogen." - "Ja, detta ser illa ut," sade Karr, "men jag märker, att de visaste i skogen har kommit samman för att rådpläga, och de har kanske funnit någon hjälp."

När hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket högtidligt det tunga huvudet, klippte med de långa öronen och sade: "Vi har kallat dig hit, Karr, för att få veta om människorna har reda på den här förhärjelsen." - "Nej," sade Karr, "så här långt in i snåren går ju aldrig någon människa, när det inte är jakttid. De vet ingenting om olyckan." - "Vi, som är gamla i skogen," sade då Hornkrone, "tror inte, att vi djur kan ensamma reda oss mot det här insektfolket." - "Vi tycker, att det ena är nästan lika stor olycka som det andra," sade Strävmane. "Det blir nog slut på friden i skogen efter detta." - "Men vi kan inte låta hela skogen fördärvas," sade Storstarke. "Vi har inte något att välja på."

Karr förstod, att älgarna hade svårt att komma fram med vad de ville säga, och han försökte hjälpa dem. "Det är kanske er mening att jag ska låta människorna veta hur det står till här?" Då började alla de gamla nicka med huvudena. "Det är en svår olycka att behöva begära hjälp av människorna, men vi har ingen annan råd."

En stund därefter var Karr på hemvägen. När han skyndade fram i djupt bekymmer över allt, vad han hade fått veta, kom en stor, svart snok emot honom. "Väl mött i skogen!" väste snoken. - "Väl mött igen!" gläfste Karr och skyndade förbi utan att stanna. Men ormen vände och försökte hindra honom. "Kanske den där också är orolig för skogen," tänkte Karr och stannade. Snoken började genast tala om den stora förhärjelsen. "Det bli nog slut med frid och ro här på skogen, när människorna ska kallas hit," sade han. - "Jag är rädd för detsamma," sade Karr, "men de gamla i skogen vet väl vad de gör." - "Jag tror nog, att jag skulle veta bättre råd," sade snoken, "om jag bara finge den lön, som jag önskar mig." - "Är det inte dig, som de kallar Hjälplös?" sade hunden försmädligt. - "Jag är gammal i skogen," sade snoken. "Jag vet hur man ska skaffa bort sådant här otyg." - "Kan du bara få bort det," sade Karr "tänker jag, att ingen vill neka dig vad du begär."

När Karr svarade detta, slank ormen in under en trädrot och fortsatte inte samtalet, förrän han låg väl skyddad i ett trångt hål. "Hälsa då Gråfäll," sade han, "att om han vill dra bort från Fridskogen och inte stanna, förrän han kommer så långt mot norr att det inte växer en ek i skogen, och inte kommer tillbaka hit, så länge snoken Hjälplös lever, så ska jag sända sjukdom och död över alla dessa, som kryper och gnager på granarna!" - "Vad är det du säger?" frågade Karr, och håret på hans rygg började resa sig. "Vad har Gråfäll gjort dig för ont?" - "Han har slagit ihjäl den, som jag tyckte mest om," sade ormen, "och jag vill ha hämnd på honom." Innan snoken hann sluta, gjorde Karr ett utfall mot honom, men ormen låg oåtkomlig under trädroten. "Ligg, där du ligger, så länge du vill!" sade Karr till sist. "Vi ska nog köra bort granmaskarna din hjälp förutan.

Nästa dag gingo brukspatronen och skogvaktaren framåt en skogsväg. Karr sprang bredvid dem till en början, men om en stund försvann han, och kort därefter hördes ett starkt skall från skogen. "Det är Karr, som driver," sade brukspatronen. Skogvaktaren ville inte tro det. "Karr har inte jagat olovligt på många år," sade han. Han sprang inåt skogen för att se vad detta var för en hund, och brukspatronen gick efter honom.

De följde skallet in i den tätaste skogen, men där tystnade det. De stannade för att lyssna, och där, i stillheten, hörde de hur larvernas käkar arbetade, sågo hur barren regnade och kände den starka doften. Då märkte de också, att alla träd voro betäckta av nunnefjärilens larver, de små trädfienderna, som kunna ödelägga miltals med skog.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k22e.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free