- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXV. Islossningen

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXV. Islossningen

Torsdag 28 april

Nästa dag var det blankt och vackert väder. Det blåste visserligen en rätt stark vind västerifrån, men det var man bara glad åt, för den torkade vägarna, som voro alldeles uppblötta av det häftiga gårdagsregnet.

I god tid på morgonen kommo de två Smålandsbarnen Åsa gåsapiga och lille Mats vandrande på en landsväg, som från Sörmland ledde inåt Närke. Vägen löpte fram utmed södra Hjälmarstranden, och barnen gingo och sågo på isen, som ännu täckte största delen av sjön. Morgonsolen göt sitt klara sken över isen, och den såg inte mörk och otrevlig ut, som våris brukar, utan lyste vit och lockande. Så långt som de kunde se ut över den, låg den fast och torr. Regnvattnet hade redan runnit ner i hålor och springor, eller också var det uppsuget i själva isen. De sågo ingenting annat än den präktigaste is.

Åsa gåsapiga och lille Mats voro på vandring norrut, och de kunde inte låta bli att tänka på hur många steg det skulle bespara dem, om de kunde gå tvärsöver den stora sjön i stället för att vandra runt om den. De visste nog, att våris är farlig, men denna såg ju alldeles säker ut. De kunde se, att den var flera tum tjock invid land. En väg sågo de, som de kunde gå över dit på en timme.

"Kom, så försöker vi!" sade lille Mats. "Om vi bara ser oss för, så att vi inte kommer i någon vak, så går det nog för oss."

Därmed gåvo de sig ut på sjön. Isen var inte särdeles glatt, utan mycket behaglig att gå på. Det fanns mer vatten på den, än de hade kunnat se, och här och där fanns pipig is, där vattnet porlade upp och ner. Sådana ställen fick man akta sig för, men det var ju inte svårt mittpå dagen i det ljusa solskenet.

Barnen kommo fort och lätt framåt, och de talade inte om annat än hur kloka de hade varit, som hade gått ut på isen i stället för att fortsätta vandringen på den sönderregnade landsvägen.

När de hade gått en stund, kommo de i närheten av Vinön. Där fick en gammal gumma syn på dem från sitt fönster. Hon sprang ut ur stugan, slog år dem med armarna och ropade något, som de inte kunde höra. De förstodo mycket väl, att hon varnade dem för att fortsätta vandringen. Men de, som voro ute på isen, sågo ju, att ingen fara var för handen. Det hade väl varit bra dumt att lämna isen, när allt gick så förträffligt.

De vandrade alltså förbi Vinön och hade nu en milsbred isyta framför sig. Härute fanns det så stora vattensamlingar, att barnen nödgades gå långa omvägar. Men det bara roade dem. De tävlade om att finna ut var isen var bäst. De voro varken trötta eller hungriga. De hade hela dagen för sig, och de bara skrattade, när de mötte nya hinder.

Ibland kastade de blickarna över åt andra stranden. Den tycktes ännu vara långt avlägsen, fastän de hade gått väl en timme. De voro en smula häpna över att sjön var så bred. "Det är, som om den där stranden flyttade sig undan oss," sade lille Mats.

Härute voro de utan skydd mot västanvinden. Den blev för var minut allt häftigare och tryckte kläderna så hårt mot kroppen på dem, att de hade svårt att röra sig. Den kalla blåsten var det första riktigt obehag, som de hade mött under vandringen.

Något, som förvånade dem, var, att vinden kom med så starkt dån, som om den hade fört med sig bullret från en stor kvarn eller mekanisk verkstad. Men något sådant kunde ju inte finnas därute på isvidderna.

De hade gått väster om den stora ön Valen, och de tyckte nu, att det verkligen märktes, att de närmade sig norra stranden. Men på samma gång blev vinden allt besvärligare, och det starka dånet, som följde den, tilltog så, att de började känna sig oroliga.

Med ens tyckte de sig förstå, att dånet, som de hörde, kom från vågor, som med skum och brus vräktes mot en strand, men detta var ju också omöjligt, eftersom sjön ännu låg täckt med is.

I alla fall stannade de och sågo sig om. Då märkte de långt borta i väster, neremot Björnön och Göksholmslandet, en vit vall, som gick tvärsöver sjön. Först trodde de, att det var en snökant utmed en väg, men så förstodo de, att det var skum från vågor som kastades mot isen.

När de sågo detta, togo de varandra i hand och började springa utan att säga ett ord. Sjön låg öppen därborta i väster, och de hade tyckt sig se, att skumranden hastigt flyttade sig österut. de visste inte om isen skulle bryta upp överallt eller vad som skulle ske. Men de kände på sig, att de voro i fara.

På en gång tycktes det dem, som om isen lyftes just på det stället, där de sprungo: lyftes och sjönk ner igen, som om någon hade stött till den underifrån. Därpå hördes en dov knall i isen, och sedan gingo sprickor ut över den åt alla håll. Barnen kunde se hur de ilade fram genom istäcket.

Nu blev det stilla en stund, men så kändes återigen den där höjningen och sänkningen. Efter detta började sprickorna vidga sig till springor, genom vilka man såg vatten porla upp. Strax därpå blevo springorna till rämnor, och isen började dela sig i stora flak.

"Åsa," sade lille Mats, "det är visst islossning."

"Ja, det är så, lille Mats," sade Åsa, "men vi kan ännu hinna i land. Spring på bara!"

I själva verket hade vinden och vågorna ännu mycket arbete att utföra för att får bort isen från sjön. Det svåraste var väl gjort, när istäcket hade brustit i stycken, men alla dessa stycken måste delas på nytt och kastas mot varandra för att bli krossade, söndernötta och upplösta. Det fanns ännu kvar en myckenhet hård och fast is, som bildade stora, oskadade fält.

Men den värsta faran för barnen var, att de inte hade någon överblick över isen. De kunde inte se var rämnorna voro så vida, att de omöjligt kunde komma över dem. De visste inte var de stora isflaken funnos, som kunde bära dem. Därför irrade de omkring hit och dit, fram och tillbaka. De kommo utåt sjön i stället för att nalkas land. De blevo så rådvilla och förskräckta ute på den bristande isen, att de till sist bara stodo stilla och gräto.

Då kom en fylking vildgäss i skarp flykt susande fram över dem. De ropade högt och starkt, och det märkvärdigaste var, att mitt i gåskacklet hörde barnen orden: "Ni ska gå till höger, till höger, till höger!"

De satte sig genast i rörelse och följde rådet, men det dröjer inte längre, förrän de på nytt stodo rådvilla framför en bred rämna.

Åter hörde de gässen skrika över deras huvuden, och i gåskacklet urskilde de ett par ord: "Stå stilla, där ni ä'! Stå stilla, där ni ä'!"

Barnen sade inte ett ord till varandra om det, som de hörde, med de lydde och stodo stilla. Strax därpå gledo isstyckena samman, så att de kunde komma över rämnan. Då togo de varandra åter i hand och sprungo. De voro ängsliga, inte bara för faran, utan också för hjälpen, som de hade fått.

De måste snart stanna i ny tvekan, men genast hörde de en röst tränga ner till dem. "Rätt framåt! Rätt framåt! Rätt framåt!" sade rösten.

Detta fortgick väl en halvtimme, men då voro de framme vid den långa Lungersudden och kunde lämna isen och vada i land. Det märktes hur rädda de hade varit, för när de hade kommit på fast mark, stannade de inte en gång och sågo åt sjön, där vågorna nu började välva isblocken allt häftigare, utan bara gingo på. Men när de hade kommit ett stycke upp på udden, stannade Åsa plötsligt. "Vänta här, lille Mats!" sade hon. "Det är något, som jag har glömt."

Åsa gåsapiga gick ner till stranden igen. Där ställde hon sig att gräva i sin påse och fick till sist fram en liten träsko, som hon satte på en sten, där den syntes mycket tydligt. Sedan gick hon tillbaka till lille Mats utan att se sig om en enda gång.

Men inte förr hade hon vänt ryggen till, än en stor, vit gås sköt ner ur luften som en blixt, nappade till sig träskon och höjde sig med samma fart uppåt igen.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k25.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free