- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXXII. Vid kyrkorna

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXXII. Vid kyrkorna

Söndag 1 maj

När pojken vaknade nästa morgon och gled ner på isen, kunde han inte låta bli att skratta. Det hade kommit en mängd snö under natten och kom alltjämt. Hela luften var full av vita flingor, som voro så stora, att man kunde tro, att de hade varit vingar åt ihjälfrusna fjärilar, innan de föllo. På Siljan låg snön flera centimeter hög, stränderna voro vita, och vildgässen hade så mycket snö på sig, att de sågo ut som små drivor.

Då och då rörde Akka eller Yksi eller Kaksi på sig, men när de sågo, att snöfallet fortfor, skyndade de sig att gömma huvudet under vingen på nytt. De menade nog, att i sådant väder kunde de inte ta sig något bättre för än att sova, och det gav pojken dem rätt i.

Några timmar efteråt vaknade han vid att kyrkklockorna i Rättvik ringde till gudstjänst. Nu hade det slutat snöa, men det blåste hårt från norr, och ute på sjön var det bitande kallt. Han blev glad, när vildgässen äntligen skakade av sig snön och flögo mot land för att skaffa sig mat.

Den dagen var det konfirmation i Rättviks kyrka, och läsbarnen, som hade kommit i god tid, stodo i små grupper på kyrkvallen och samtalade. De voro klädda i sockendräkten, och deras kläder voro så nya och brokiga, att det lyste långa vägar av dem. "Kära mor Akka, flyg långsamt här," skrek pojken, när vildgässen närmade sig kyrkan, "så att jag får se på ungdomen!" Detta tyckte visst förargåsen vara rimligt begärt, för hon sänkte sig, så mycket hon kunde och for tre gånger runt om kyrkan. Det är inte så lätt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men när pojken såg de unga gossarna och flickorna så där uppifrån, tyckte han, att han aldrig hade sett en sådan härlig ungdomsskara. "Inte kan jag tro, att det finns finare prinsar och prinsessor i kungens slott," sade han för sig själv.

Det var inte litet snö, som hade kommit. I Rättvik täckte den alla fält, och Akka var inte i stånd att finna något ställe, där hon kunde slå ner. Då besinnade hon sig inte längre, utan flög söderut mot Leksand.

I Leksand hade, som vanligt är om våren, de flesta unga rest bort för att söka arbete. Det var mest gammalt folk, som hade stannat hemma i socknen, och när vildgässen kommo flygande vandrade en lång rad av gamla gummor genom den ståtliga björkallén, som leder fram till kyrkan. De kommo på den vita marken mellan de vitstammiga björkarna i snövita fårskinnskoftor, vita skinnkjolar, gula eller svart- och vit-randiga förkläden och vita hättor, som slöto tätt om det vita håret.

"Kära mor Akka," sade pojken, "far långsamt här, så att jag får se på gammalfolket!" Detta tyckte visst förargåsen vara en rimlig begäran, för hon sänkte sig, så långt hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över björkallén. Inte är det lätt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men pojken tyckte, att han aldrig hade sett gamla kvinnor se så kloka och värdiga ut. "De här gamla ser ut, som om de hade kungar till söner och drottningar till döttrar," sade pojken för sig själv.

Men i Leksand var det inte bättre än i Rättvik. Det låg tjock snö överallt, och Akka såg sig ingen annan råd än att fortsätta söderut mot Gagnef.

I Gagnef hade de begravt en död före gudstjänsten den dagen. Liktåget hade kommit sent till kyrkan, och sedan hade det dragit ut på tiden med jordfästningen. När vildgässen kommo farande, hade inte alla människor hunnit in i kyrkan, utan flera kvinnor gingo ännu kvar på kyrkogården och sågo på sina gravar. De voro klädda i gröna liv med röda ärmar, och på huvudena hade de kulörta dukar med brokiga fransar.

"Kära mor Akka, flyg långsamt här, så att jag får se på bondhustrurna!" sade pojken, och detta tyckte nog Akka vara en rimlig begäran, för hon sänkte sig så långt ner, som hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över kyrkogården. Det är svårt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men när pojken såg kvinnorna så där uppifrån mellan kyrkogårdens träd, tyckte han, att de voro som de vänaste blommor. "De är allesammans, som hade de vuxit på en örtasäng i kungens trädgård," tänkte han.

Men inte i Gagnef heller fanns det ett enda bart fält, och vildgässen hade ingen annan råd än att fortsätta söderut mot Floda.

I Floda satt folket inne i kyrkan, när vildgässen kommo flygande, men det skulle bli kyrkvigsel den dagen efter gudstjänstens slut, och brudföljet var uppställt ute på kyrkbacken. Bruden stod med guldkrona över utslaget hår och var behängd med smycken och blommor och brokiga band, och alltsammans var så grant, att det gjorde ont i ögonen, när man såg på henne. Brudgummen gick i blå långrock, knäbyxor och röd mössa. Brudtärnorna hade liv och kjolkanter broderade med rosor och tulpaner, föräldrar och grannar gingo med i tåget i sina brokiga sockendräkter.

"Kära mor Akka, flyg långsamt här, så att jag hinner se på ungfolket!" bad pojken, och förargåsen sänkte sig, så långt hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över kyrkbacken. Det är svårt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men så, som pojken såg dem uppifrån, tyckte han, att så ljuv brud och så stolt brudgum och så ståtlig brudskara kunde inte finnas på något annat håll. "Jag undrar om kungen och drottningen är finare, där de går i sitt slott," tänkte han för sig själv.

Men här i Floda funno vildgässen äntligen nakna fält, så att de inte behövde fara längre för att få sig mat.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k32.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free