- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXXIII. Översvämningen. Översvämningen

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXXIII. Översvämningen

1 - 4 maj

I flera dag rådde ett förskräckligt väder i trakterna norr om Mälaren. Himlen stod jämngrå, vinden ven, och regnet piskade. Både människor och djur visste, att det inte kunde bli vår med mindre, men de tyckte ändå, att det var nästan outhärdligt.

När det hade regnat en dag, började snömassorna i granskogarna smälta på allvar, och vårbäckarna kommo i gång. Alla vattenpussar på gårdarna, det tröga vattnet i dikena, vattnet, som porlade upp mellan tuvorna i myrar och kärr, allt kom i rörelse och försökte leta sig fram till bäckarna för att bli taget med till havet.

Bäckarna ilade så hastigt som möjligt till Mälaråarna, och åarna gjorde sitt bästa för att föra vattenmassorna ner till Mälaren. Men då kastade alla småsjöar i Uppland och i Bergslagerna på en och samma dag av sina istäcken, så att åarna fylldes av isflak och helt hastigt stego ända upp till sina bräddar. Så förstorade, som åarna nu hade blivit, störtade de sig ut i Mälaren, och det dröjde inte, förrän den hade mottagit så mycket vatten, som den bekvämligen kunde rymma. Den råkade i häftig strömning ner mot utloppet, men Norrström är en trång farled, och den kunde inte släppa fram vattnet så fort, som det hade behövts. Till på köpet var det starkt östanväder, så att havsvattnet vräkte mot land och stod hindrande i vägen för Strömmen, när den ville föra sötvattnet ut i Östersjön. Och eftersom åarna oupphörligen kommo med nytt vatten till Mälaren och Strömmen inte hann att skaffa bort det, var det intet annat för den stora sjön att göra än att stiga över sina bräddar.

Den steg mycket långsamt och liksom ovillig att skada sina vackra stränder. Men som dessa nästan överallt äro låga och långsluttande, dröjde det inte länge, förrän vattnet hade hunnit flera meter inåt land, och mer behövdes inte för att vålla den största uppståndelse.

Det är något eget med Mälaren. Den består av idel trånga fjärdar, vikar och sund. Ingenstädes breder den ut vida, stormpiskade ytor. Det är, som om den inte voro skapad för annat än lustfärder och segelturer och glada fiskafängen. Och den äger så många ljuvliga, trädklädda öar, holmar och uddar. Ingenstädes visar den upp nakna, ödsliga, förblåsta stränder. Det är, som om den aldrig hade tänkt sig, att de skulle bära annat än lustslott, sommarvillor, herrgårdar och förlustelseställen. Men det är kanske därför, att den vanligen visar sig så vänlig och mild, som det blir sådant spektakel, när den ibland om vårarna lägger av den leenden minen och visar, att den kan bli farlig på allvar.

När den nu tycktes vilja ställa till med en översvämning, blevo alla båtar och ekstockar, som hade varit upplagda på land under vintern, i all hast tätade och tjärstrukna för att kunna sättas i sjön så snart som möjligt. Tvättbryggorna fördes upp på land och landsvägsbroarna förstärktes. Banvakterna, som hade att tillse sådana järnvägssträckor, som löpte utmed stranden, gingo ständigt fram och tillbaka på banvallen och vågade inte sova varken natt eller dag.

Bönder, som hade hö eller torrt löv förvarat i lador på de låga holmarna, skyndade att skaffa detta i land. Fiskarna togo upp sina ryssjor och garn, för att dessa inte skulle bli bortsköljda av översvämningen. Vid färjeställena myllrade det av resande. Alla, som skulle hem eller bort, måste skynda sig, medan de voro säkra på att överfarten inte skulle bli hindrad.

I Stockholmstrakten, där stränderna äro kantade med sommarbostad vid sommarbostad, rådde ändå den värsta brådskan. De flesta villorna lågo nog så högt upp på land, att de inte voro i någon fara, men det fanns ju båtbrygga och badhus vid var och en av dem, och dessa måste föras i säkerhet.

Men det var inte bara människorna, som råkade i bekymmer, därför att Mälaren började stiga över sin bräddar. Änderna, som hade lagt sina ägg inne bland strandbuskarna, sorkar och näbbmöss, som bodde utmed stranden och hade små hjälplösa ungar i boet, grepos av den största ängslan. Till och med de stolta svanorna kände sig oroliga för att deras bon och ägg skulle bli förstörda.

Och alla dessa farhågor voro inte överflödiga, ty för var stund, som gick, steg Mälaren.

Pilarna och alarna, som vuxo i strandbrädden, hade redan vattnet högt uppåt stammarna. I trädgårdarna var vattnet inne och stökade om i kryddlanden på sitt eget sätt, och i rågåkrar, som lågo så till, att det kunde komma åt dem, gjorde det den största skada.

Sjön fortfor att stiga under flera dar. De sanka ängarna omkring Gripsholm kommo under vatten, så att det stora slottet skildes från land, inte bara av en smal grav, utan av breda sund. I Strängnäs förvandlades den vackra strandpromenaden till en forsande ström, och i Västerås beredde man sig på att få färdas i båt framåt gatorna. Ett par älgar, som hade övervintrat på en holme i Mälaren, hade fått ståndplatsen satt under vatten, och kommo simmande mot land. Hela vedupplag, massor av stockar och bräder, en mängd bryggkar och såar hade råkat i drift, och överallt voro människor ute i sina båtar för att bärga.

Under denna svåra tid hände det, att Smirre räv en dag kom smygande genom en björkdunge, som låg ett stycke norr om Mälaren. Han gick som vanligt och tänkte på vildgässen och Tummetott och undrade hur han skulle bära sig åt för att finna dem, för han hade alldeles tappat spåret.

När han gick och kände sig som värst modlös, fick han syn på Agar sändeduva, som hade slagit sig ner på en björkkvist. "Det var förträffligt, Agar, att jag råkade dig," sade Smirre. "Du kan törhända säga mig var Akka från Kebnekajse och hennes flock håller till nu för tiden." - "Nog är det möjligt, att jag vet var de är," sade Agar, "men inte lär jag tala om det för dig." - "Det kan också vara detsamma," sade Smirre, "om du bara ville framföra en hälsning, som jag har till dem. Du vet väl hur illa det står till vid Mälaren i de här dagarna. Det är stor översvämning där, och det myckna svanfolket, som bor i Hjälstaviken, håller på att få sina bon och ägg förstörda. Men Dagaklar, svankungen, har hört talas om den där parveln, som följer med vildgässen, och som kan råda bot för allting, och han har skickat mig för att fråga Akka om hon vill komma ner till Hjälstaviken med Tummetott."

"Nog kan jag framföra hälsningen," sade Agar. "Men inte förstår jag hur den lilla parveln ska kunna hjälpa svanorna." - "Det förstår inte jag heller," sade Smirre. "Men han kan ju gå i land med vad som helst." - "Det förvånar mig också, att Dagaklar skickar sina hälsningar till gässen med en räv," invände Agar. - "Du har nog rätt i att vi är fiender annars," sade Smirre med mild röst. "Men när det är så stor nöd på färde, får man lov att hjälpa varandra. Du kan i alla fall låta bli att säga Akka, att du fick hälsningen genom en räv, för det är nog inte utan, att hon är misstänksam av sig."


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k33a.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free