Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin. Alla vildgässen tyckte mycket om henne, och den vita gåskarlen hade kunnat gå i döden för henne. När Dunfin bad om något, förmådde inte en gång Akka säga nej.
Så snart Dunfin kom till Mälaren, började hon känna igen landskapet. Härutanför låg havet med en stor skärgård, och där bodde hennes föräldrar och syskon på en liten holme. Hon bad vildgässen, att de skulle fara till hennes hem, innan de reste vidare norrut, så att hon finge visa de sina, att hon ännu var vid liv. Det skulle bli en så stor glädje för dem.
Akka sa ärligt ifrån, att hon tyckte, att Dunfins föräldrar och syskon inte hade visat henne stor kärlek, när de hade övergivit henne på Öland. Men Dunfin ville inte ge henne rätt i detta. "Vad annat skulle de göra, när de såg, att jag inte kunde flyga?" sade hon. "Inte kunde de stanna kvar på Öland för min skull."
Dunfin började berätta vildgässen om sitt hem ute i skärgården för att förmå dem att göra resan. Det var en klippholme. Såg man den på avstånd, kunde man tro, att där inte fanns annat än sten, men när man kom dit, upptäckte man det ypperligaste bete i klyftor och fördjupningar. Och bättre häckplatser än de, som funnos där i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter. Men det bästa av allt var den gamla fiskaren, som bodde därute. Dunfin hade hört. att han i sina unga år skulle ha varit en stor skytt och ständigt legat ute i havsbandet och jagat fåglar. Men nu på gamla dar, sedan hustrun var död och barnen hade dragit hemifrån, så var han ensam i boet, hade han börjat vårda sig om fåglarna ute på sitt skär. Han lossade aldrig ett skott efter dem och tillät inte heller, att någon annan gjorde det. Han gick omkring till fågelredena, och när honorna lågo på sina ägg, plockade han mat till den. Ingen var rädd för honom. Dunfin hade många gånger varit inne i hans koja och blivit matad med brödsmulor. Men därför att fiskaren var så god mot fåglarna, hade dessa flyttat till skäret i sådan myckenhet, att det började bli trångt om utrymmet. Kom man dit för sent en vår, kunde det hitta på att hända, att alla häckplatser voro upptagna. Det var fördenskull, som Dunfins föräldrar och syskon hade varit tvungna att resa ifrån henne.
Dunfin bad så länge, att hon fick sin vilja fram, fastän vildgässen kände på sig, att de voro försenade och hellre borde ha farit rätt norrut. Men en sådan där färd utåt skärgården skulle ju inte behöva fördröja resan mera än en enda dag.
De bröto upp en morgon, sedan de hade stärkt sig med ett gott mål, och flögo österut över Mälaren. Pojken visste inte så noga vart de nu skulle komma, men han märkte, att ju längre de foro mot öster, desto livligare blev det på sjön, och desto tätare bebyggda blevo stränderna.
Fullastade pråmar och skutor, båtar och fisksumpar voro på väg österut och möttes eller gingos förbi en mängd vackra, vita ångbåtar. På stränderna löpte landsvägar och järnvägar, alla mot samma mål. Det fanns något ställe därborta i öster, dit alla ville komma nu på morgonen.
På en av öarna såg han ett stort, vitt slott, och ett stycke öster om detta började stränderna kläda sig med villor. Till en början lågo dessa med långa mellanrum, sedan allt tätare, och snart stod villa vid villa hela stranden utefter. De voro av alla slag. Där låg ett slott, och där låg en stuga. Där reste sig ett långt, lågt herrgårdshus och där en villa med många småtorn. Somliga stodo i trädgårdar, men de flesta voro lagda i lövskogen, som kantade stranden, utan vidare plantering. Men så olika de voro, var det ett, som var lika: de voro inte allvarsamma och enkla som andra byggnader, utan de voro grant och bjärt målade i grönt och blått och vitt och rött som lekstugor.
Pojken satt och såg ner på de lustiga strandvillorna, då Dunfin gav till ett utrop. "Nu känner jag riktigt igen mig. Därborta ligger staden, som simmar på vattnet.
Då såg pojken framåt och märkte först inte annat än några ljusa töcken och dimmor, som välte fram över vattnet. Men så skymtade han höga tornspiror och ett och annat hus med många fönsterrader. De stego fram och gömde sig åter, allt som töcknen drevo hit och dit. Men någon strandremsa såg han inte till. Allt därborta tycktes vila på vattnet.
När pojken närmade sig staden, såg han inte längre glada lekstuguhus utmed stränderna. I stället voro dessa betäckta med mörka fabriksbyggnader. Stora upplag med kol och bräder sträckte sig bakom höga plank, och framför svarta, smutsiga bryggor lågo klumpiga lastångare. Men de skimrande, genomskinliga töcknen bredde ut sig över detta, och de gjorde, att allting såg så stort och väldigt och underligt ut, att det nästan blev vackert.
Vildgässen flögo förbi fabriker och lastångare och nalkades de töckenomgivna tornspirorna. Då sjönko plötsligen alla dimmor ner mot vattnet, utan några tunna, lätta, som svävade över deras huvuden, grant färgade i skärt och ljusblått. De andra lågo och vältrade över vatten och land. De dolde alldeles husens grundvalar och nedre delar, men de övre våningarna, tak, torn, gavlar och frontespiser förblevo synliga. Somliga hus blevo på detta sätt så höga, att de voro riktiga Babelstorn. Pojken kunde väl tänka sig, att de voro resta på kullar och höjder, men dem såg han inte, bara husen, som svävade upp ur dimmorna. Dessa flöto omkring klart vita, och husen lågo mörka och svarta, ty solen stod i öster och kom inte åt att lysa på dem.
Pojken förstod, att han for fram över en stor stad, för han såg tak och spiror stiga upp ur dimman på alla håll. Stundom uppkom en öppning i de kringvälvande töcknen, och han blickade ner i en rinnande, brusande ström, men land urskilde han ingenstädes. Det var vackert att se allt detta, men han kände sig nästan beklämd, som man gör, när man träffar på vad man inte kan begripa.
Så snart ha hade farit över staden, fann han inte mera marken dold av dimmor, utan stränder, vatten och öar syntes åter tydligt. Han vände sig då om för att söka se staden bättre, men det lyckades honom inte. Nu såg den ännu mera förtrollad ut. Töcknen hade tagit färg av solskenet och svävade fram i ljusaste rött, blått eller gult. Husen voro vita, som om de vore byggda av ljus, men fönster och tornspiror blänkte som eld. Och allt flöt på vattnet som förut.
Vildgässen reste rakt mot öster. Till en början såg det ut nästan som vid Mälaren. De foro först fram över fabriker och verkstäder. Sedan började villorna kanta stränderna. Ångbåtar och skutor vimlade, men nu kommo de österifrån och gingo åt väster fram mot staden.
De foro vidare, och i stället för de smala Mälarfjärdarna och de små öarna utbredde sig under dem bredare vatten, större öar. Fasta landet vek åt sidan och syntes snart inte mera. Växtligheten blev kargare, lövträden blevo sällsynta, tallarna togo väldet. Villorna upphörde, och bondstugor och fiskarkojor togo vid.
De foro ännu längre ut, och nu funno de inte mera de stora, bebodda öarna; endast små skär voro i otalighet spridda över vattnet. Fjärdarna trängdes inte av land. Havet låg framför dem, stort och obegränsat.
Härute slogo vildgässen ner på en klippholme, och när de stodo på marken, vände sig pojken till Dunfin. "Vad var det för en stor stad, som vi for fram över?" sade han.
"Jag vet inte vad den heter bland människor," sade Dunfin. "Vi
grågäss kallar den Staden, som simmar på vattnet."
