- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXXVI. Dunfin. Systrarna

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXXVI. Dunfin

Systrarna

Dunfin hade två systrar: Vingsköna och Guldöga. De voro starka och kloka fåglar, men de hade inte en så mjuk och glänsande fjäderskrud som Dunfin och inte heller ett så milt och ljuvt sinnelag. Allt ifrån det, att de voro små gula gässlingar, hade också föräldrar och släktingar, ja, till och med den gamla fiskaren tydligt låtit dem märka, att de tyckte mera om Dunfin än om dem, och därför hade systrarna alltid hatat henne.

När vildgässen landade på skäret, gingo Vingsköna och Guldöga och betade på en liten grön plätt ett stycke från stranden och fingo genast syn på främlingarna.

"Se, syster Guldöga, sådana ståtliga vildgäss, som slår ner på ön!" sade Vingsköna. "Jag har sällan sett fåglar med så präktig hållning. Och ser du, att de har en vit gåskarl ibland sig? Har du sett en skönare fågel? Man kunde nästan ta honom för en svan."

Guldöga gav systern rätt i att det helt säkert var mycket framstående främlingar, som hade kommit till ön. Men plötsligt avbröt hon sig och ropade: "Syster Vingsköna, syster Vingsköna! Ser du inte vem det är, som de för med sig?"

Med detsamma fick också Vingsköna ögonen på Dunfin och blev så häpen, att hon en lång stund stod med näbben öppen och bara väste. "Det kan väl aldrig vara möjligt, att det är hon? Hur har hon kommit in bland sådant folk? Vi lämnade henne ju att svälta ihjäl på Öland."

"Det värsta är, att hon kommer att skvallra för far och mor och tala om, att det var vi, som flög så hårt inpå henne, att vingen gick ur led," sade Guldöga. "Du ska få se, att det slutar så, att vi blir bortkörda från skäret."

"Inte har vi annat än förargelse att vänta, sedan den bortskämda ungen har kommit tillbaka," sade Vingsköna. "Men nu tror jag, att det till en början är klokast, att vi visar oss så glada över att hon har kommit tillbaka, som vi nånsin förmår. Hon är så dum, att hon kanske inte en gång märkte, att vi knuffade till henne med avsikt."

Medan Vingsköna och Guldöga talade på detta sättet, hade vildgässen stått på stranden och lagt sina fjädrar till rätta efter flykten. Nu tågade de i en lång rad uppför den klippiga stranden till skrevan, där Dunfins visste, att föräldrarna brukade uppehålla sig.

Dunfins föräldrar voro ett utmärkt folk. De hade bott längre på ön än någon annan, och de brukade råda och hjälpa alla nykomlingar. De hade också sett vildgässen komma, men de hade inte känt igen Dunfin i flocken. "Det var märkligt att se vildgäss landa här på skäret," sade gåsbonden. "Det är en präktig flock. Det syns redan på flykten. Men det blir inte lätt att finna betesplatser för så många." - "Ännu har vi det väl inte så överfullt, att vi inte kan ta emot dem, som kommer," sade hans hustru. Hon var mild och god till lynnet, hon som Dunfin.

När Akka kom tågande, gingo Dunfins föräldrar emot henne och skulle just hälsa henne välkommen till ön, då Dunfin flög upp från sin plats sist i tåget och slog ner mittemellan föräldrarna. "Far och mor, nu är jag här! Känner ni inte igen Dunfin?" ropade hon. Först kunde de gamla inte riktigt komma till rätta med vad de sågo, men så kände de igen dottern och blevo orimligt glada förstås.

Mittunder det att vildgässen och Mårten gåskarl och Dunfin själv kacklade som ivrigast för att berätta hur Dunfin hade blivit räddad, kommo Vingsköna och Guldöga springande. De ropade välkommen redan på långt håll och visade sig så glada över att Dunfin var hemma, att hon blev riktigt rörd.

Vildgässen funno sig väl på skäret, och det blev beslutat, att de inte skulle fara vidare förrän nästa morgon. Om en stund frågade systrarna Dunfin om hon ville komma med dem för att se var de ämnade lägga sin reden. Hon följde dem genast och såg, att de hade valt sig väl undangömda och skyddade häckplatser. "Var ska nu du, Dunfin, slå dig ner?" frågade de. - "Jag?" sade Dunfin. "Jag tänker inte stanna här på skäret. Jag ska följa med vildgässen oppåt Lappland. " - "Det var synd, att du ska lämna oss," sade systrarna. - "Jag hade gärna dröjt kvar hos er och föräldrarna," sade Dunfin. "Men jag har redan lovat den store vite..." - "Vad?" ropade Vingsköna. "Ska du ha den sköna gåskarln? Det är då..." Men här stötte Guldöga häftigt till henne, och hon avbröt sig.

De två elaka systrarna hade mycket att tala om hela förmiddagen. de voro alldeles utom sig över att Dunfin hade en sådan friare som den vita gåskarlen. De hade friare själva, men det var bara vanliga grågäss, och sedan de hade sett Mårten gåskarl, tyckte de, att dessa voro så fula och tarvliga, att de inte ville se åt dem. "Detta kommer att gräma mig till döds," sade Guldöga. "Om det åtminstone hade varit du, syster Vingsköna, som hade fått honom!" - "Jag ville hellre, att han voro död, än att jag ska behöva gå här hela sommaren och tänka på att Dunfin har fått en vit gåskarl," sade Vingsköna.

Systrarna fortfor dock att visa sig mycket vänliga mot Dunfin, och på eftermiddagen tog Guldöga Dunfin med sig, för att hon skulle få se den, som Guldöga tänkte gifta sig med. "Han är inte så grann som den du ska ha," sade Guldöga. Men till gengäld kan man då vara säker på att han är den han är." - "Vad menar du, Guldöga?" sade Dunfin. Guldöga ville först inte förklara vad hon hade menat, men så kom det då fram, att hon och Vingsköna hade undrat om det stod riktigt till med den vite. "Vi har aldrig sett en vit gås följa med vildgässen," sade systern, "och vi undrar om han kan vara förtrollad." - "Ni är bra dumma! Han är ju en tamgås," sade Dunfin harmset. - "Han för med sig en, som är förtrollad," sade Guldöga, "och då kan han nog vara förtrollad själv. Är du inte rädd, att han kan vara en svart skarv?"

Hon lade sina ord mycket väl och skrämde upp den stackars Dunfin. "Du menar inte vad du säger," sade den lilla grågåsen. "Du vill bara skrämma mig." - "Jag vill ditt bästa, Dunfin," sade Guldöga. "Jag kan inte tänka mig något värre än att se dig flyga bort med en svart skarv. Men nu ska jag säga dig något. Försök att förmå honom att äta ett par av rötterna, som jag har plockat ihop här! Är han förtrollad, så måste det då genast visa sig. Är han det inte, kommer han att förbli sig lik."

Pojken satt mittibland gässen och hörde hur Akka och den gamla gåsbonden språkades vid, då Dunfin kom flygande. "Tummetott! Tummetott!" ropade hon. "Mårten gåskarl håller på att dö! Jag har dödat honom!" - "Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!" ropade pojken. De foro, och Akka och vildgässen följde också med. När de kommo fram till gåskarlen, låg han på marken. Han kunde ingenting säga, han bara kippade efter andan. "Kittla honom under strupen, och dunka honom i ryggen!" sade Akka. Det gjorde pojken, och genast hostade den store vite upp en stor rot, som hade fastnat i hans strupe. "Är det de här, som du har ätit av?" sade Akka och visade på några rötter, som lågo på jorden. - "Ja", sade gåskarlen. - "Då var det väl, att de fastnade i strupen på dig," sade Akka. "De är giftiga. Om du hade sväljt ner dem, hade du säkert dött." - "Det var Dunfin, som bad mig, att jag skulle äta av dem," sade gåskarlen. - "Jag hade fått dem av min syster," sade Dunfin och berättade alltihop. - "Du ska ta dig i akt för systrarna dina, Dunfin," sade Akka, "för de vill säkert inte ditt bästa."

Men Dunfin hade ett sådant sinnelag, att hon inte kunde tro någon om ont, och när Vingsköna en stund efteråt kom och ville visa henne sin friare, följde hon genast med. "Ja, han är inte så grann som den du får," sade systern, "men han är så mycket mera tapper och oförvägen." - "Hu kan du veta det?" sade Dunfin. - "Jo, det har varit stor jämmer bland måsar och änder här på skäret en tid, för var morgon i dagbräckningen kommer en främmande rovfågel och tar bort en av dem. " - "Vad är det för en fågel?" sade Dunfin. - "Det vet vi inte," svarade systern. "En sådan som han har aldrig förr varit sedd här på skäret, och det märkvärdiga är, att han aldrig anfallet någon av oss gäss. Men nu har min friare satt sig i sinnet att kämpa med honom nästa morgon och driva bort honom." - "Måtte det gå väl bara!" sade Dunfin. - "Nej, det tror jag knappast att det gör," sade systern. "Om min gåskarl vore så stor och stark som din, då kunde jag ha något hopp." - "Vill du, att jag ska be Mårten gåskarl, att han går emot den främmande fågeln?" sade Dunfin. - "Ja, det ville jag visst," sade Vingsköna. "Större tjänst kunde du inte visa mig."

Nästa morgon var gåskarlen vaken före solen, ställde sig överst på skäret och spejade åt alla håll. Snart såg han en stor, mörk fågel komma västerifrån. Vingarna voro ofantligt långa, och det var lätt att begripa, att detta var en örn. Gåskarlen hade inte väntat farligare motståndare än en uggla och nu förstod han, att han inte skulle komma ifrån detta med livet. Men det föll honom aldrig in, att han borde undvika strid med en fågel, som var många gånger starkare än han.

Örnen sköt ner på en mås och högg klorna i honom. Innan han hade hunnit lyfta rusade Mårten gåskarl fram. "Släpp den där!" ropade han. "Och kom aldrig mer hit tillbaka, eljest får du med mig att göra!" - "Vad är du för en galning?" sade örnen. "Det är en lycka för sig, att jag aldrig brukar kämpa med gäss. Annars skulle det snart vara ute med dig."

Mårten gåskarl trodde, att örnen höll sin för god att slåss med honom, och rusade på honom i vredesmod, bet honom i strupen och slog honom med vingarna. Detta kunde örnen naturligtvis inte tåla, utan han började strida, men ändå inte med full styrka.

Pojken låg och sov på samma ställe som Akka och vildgässen, när han hörde Dunfin ropa: "Tummetott! Tummetott! Mårten gåskarl håller på att bli ihjälriven av en örn!" - "Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!" sade pojken.

När han kom fram, var Mårten gåskarl blodig och illa riven, men han kämpade ännu. Pojken kunde inte strida mot örnen, och det var inte annat att göra än att skaffa bättre hjälp. "Fort, Dunfin! Kalla hit Akka och vildgässen!" ropade han. Med detsamma han sade detta, upphörde örnen att strida. "Vem är det, som talar om Akka?" frågade han. Och när han nu såg Tummetott och hörde vildgässens kackel, lyfte han vingarna. "Säg Akka, att jag aldrig hade väntat att träffa på henne eller någon av hennes följe härute på havet!" sade han och svävade bort med skön och snabb flykt. - "Det var samma örn, som en gång bar mig tillbaka till vildgässen," sade pojken och såg förvånad efter honom.

Vildgässen ämnade bege sig av från skäret i god tid, men först ville de ändå beta en stund. Medan de gingo och åto, kom en bergand fram till Dunfin. "Jag skulle hälsa dig från dina systrar," sade hon. "De vågar inte visa sig bland vildgässen, men de bad mig påminna dig, att du inte borde fara från skäret, förrän du har hälsat på den gamla fiskaren." - "Det är verkligen sant," sade Dunfin. Men hon hade nu blivit så pass skrämd, att hon inte ville gå ensam, utan bad gåskarlen och Tummetott följa med upp till hyddan.

Där stod dörren öppen. Dunfin gick in, men det två andra stannade utanför. I nästa ögonblick hörde de hur Akka gav tecken till uppbrott, och de kallade på Dunfin. Grågåsen kom ut ur stugan och flög med vildgässen bort från skäret.

De hade färdats ett rätt långt stycke inåt skärgården, då pojken började förvåna sig över grågåsen, som följde dem. Dunfin brukade flyga tyst och lätt. Denna arbetade sig fram med tunga, brusande vingslag. "Akka, vänd om! Akka, vänd om!" ropade han helt hastigt. "Vi har kommit i orätt sällskap! Det är Vingsköna, som följer oss!"

Knappt var detta sagt, förrän grågåsen upphävde ett så fult och ilsket skrik, att alla förstodo vem hon var. Akka och de andra vände sig mot henne, men grågåsen flydde inte genast. I stället störtade hon mot den store vite, grep fatt i Tummetott och flög nu bort med honom i näbben.

Det blev en skarp jakt inöver skärgårdshavet. Vingsköna flydde raskt, men vildgässen voro alldeles inpå henne, och det fanns intet hopp för henne att komma undan.

Plötsligen sågo de en liten vit rök stiga upp, nerifrån havet, och knallen av ett skott hördes. I sin iver hade de inte märkt, att de hade kommit rakt ovanför en båt, där en ensam fiskare satt.

Ingen blev dock träffad av skottet, men just där, mittöver båten, öppnade Vingsköna näbben och lät Tummetott falla ner i havet.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k36b.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free