Örnen fortsatte att flyga, tills han hade kommit ett gott stycke norr om Stockholm. Där sänkte han sig ner i en skogsbacke och lossade greppet, varmed han höll fast pojken.
Men denne kände sig inte förr fri, än han började springa tillbaka mot staden, allt vad han förmådde.
Örnen gjorde då ett långt hopp, hann upp pojken och lade foten över honom. "Är det din mening att vända tillbaka till fängelset?" frågade han. - "Vad har du med mig att göra? Jag måtte väl få gå, vart jag vill, för dig," sade pojken och försökte att komma undan. Då fattade örnen stadigt om honom med sina starka tår, lyfte och for återigen norrut.
Nu flög örnen med pojken över hela Uppland och stannade inte förrän han kom till det stora vattenfallet vid Älvkarleby. Han slog ner på en sten, som låg mitt i älven strax nedanför det brusande fallet, släppte på nytt lös fången.
Pojken såg genast, att här fanns ingen möjlighet att rymma från örnen. Ovanför dem kom fallets vita skumvägg nerstörtande, och runt omkring dem strömmade älven fram i mäktig fors. Han var mycket förbittrad över att på detta sätt göras till ordbrytare. Han vände ryggen åt örnen och ville inte säga ett ord till honom.
Men när örnen nu hade satt ner pojken på en plats, där denne inte kunde undkomma, berättade han för honom, att han hade blivit uppfostrad av Akka från Kebnekajse, och att han hade råkat i fiendskap med sin fostermor. "Och nu kanske du förstår, Tummetott, varför jag vill föra dig tillbaka till vildgässen," sade han till sist. "Jag har hört sägas, att du står högt i gunst hos Akka, och det var min mening att be dig medla fred mellan oss."
Så snart pojken begrep, att örnen inte hade fört bort honom bara av egensinne, blev han vänlig mot honom. "Jag hade bra gärna velat hjälpa dig med detta, som du ber mig om," sade han, "men jag är ju bunden av mitt löfte." Och nu berättade han i sin tur för örnen hur han hade råkat i fångenskapen, och att Klement Larsson hade lämnat Skansen utan att ge honom fri.
Men örnen ville i alla fall inte avstå från sina planer. "Hör nu på mig, Tummetott!" sade han. "Mina vingar kan bära dig, vart du vill komma, och mina ögon kan leta reda på vad som helst du vill finna. Tala om för mig hur mannen såg ut, som tog löftet av dig, och jag ska söka opp honom och föra dig till honom! Sedan blir det din sak att förmå honom att ge dig fri."
Detta tyckte pojken vara ett gott förslag. "Jag märker nog, Gorgo, att du har haft en så vis fågel som Akka till fostermor," sade han. Han beskrev därpå Klement Larsson mycket noga, och han tillade, att han hade hört sägas på Skansen, att den lille spelmannen skulle vara från Hälsingland.
"Vi ska söka igenom hela Hälsingland ifrån Lingbo till Mellansjö, ifrån Storberget till Hornslandet," sade örnen. "I morgon innan kvällen ska komma till tals med karlen." - "Nu lovar du visst mer, än du kan hålla," sade pojken. - "Jag voro väl en dålig örn, om jag inte dugde till så mycket," svarade Gorgo.
När Gorgo och Tummetott reste från Älvkarleby, voro de goda vänner, och pojken satte sig nu att rida på örnryggen. På så sätt kom han återigen i tillfälle att se något av de trakter, som han for fram över. När han hade burits i örnens klo, hade han ingenting kunnat se. Det var nästan väl för honom, att han inte hade så bra reda på sig, för om han hade vetat, att han denna morgon hade rest fram över Uppsala högar, Österby stora bruk, Dannemora gruva och Örbyhus gamla slott utan att ha fått se något av dem, hade han säkert blivit rätt bedrövad.
Örnen bar honom nu med god fart bort över Gästrikland. I södra delen fanns inte mycket, som kunde fängsla blickarna. Där utbredde sig en slätt, som nästan överallt var täckt med granskog. Men längre mot norr sträckte sig tvärsöver landskapet, från Dalagränsen till Bottniska viken, en vacker trakt med lövklädda kullar, blanka sjöar och forsande strömmar. Här lågo folkrika socknar omkring sina vita kyrkor, vägar och järnvägar korsade varandra, husen lågo vackert inbäddade i grönska, och blommande trädgårdar sände ljuvliga dofter upp i luften.
Utmed vattendragen funnos flera stora järnverk, sådana som pojken hade sett i Bergslagerna. De lågo med tämligen jämna mellanrum i en rad ända fram mot havet, där en stor stad utbredde sina vita husmassor. Norr om denna rika bygd vidtogo åter mörka skogar, men där låg inte landet slätt under dem, utan höjde sig till åsar och sänkte sig till dalar och ett upprört hav.
"Det här landet är klätt i granriskjortel och gråstenströja," tänkte pojken för sig själv. "Men kring midjan bär det ett bälte, som inte har sin like i kostbarhet, för det är utbroderat med blånande sjöar och blommande hagar, de stora järnverken pryder det som en rad av ädla stenar, och till spänne hade det en hel stad med slott och kyrkor och stora klungor av hus."
När de resande hade färdats en bit uppåt den norra skogstrakten, slog Gorgo ner på översta toppen av en kal bergshöjd, och då pojken hade hoppat ner på marken, sade örnen: "Här finns det villebråd i skogen, och jag tror inte, att jag kan glömma fångenskapen och riktigt känna mig fri, förrän jag har fått dra ut på jakt. Du bli väl inte rädd, om jag far ifrån dig?" - "Ånej, det blir jag väl inte," sade pojken. - "Du kan gå, vart du vill, bara du finns här, när det lider mot solnedgången," sade örnen och for sin väg.
Pojken kände sig allt rätt ensam och övergiven, där han satt på en
sten och såg ut över den nakna bergmarken och de stora skogarna, som
lågo runt omkring den. Men han hade inte suttit där länge, förrän han
hörde sång nerifrån skogen och såg något ljust röra sig inne bland
träden. Han såg snart, att det var en blå och gul fana, och han
förstod av sången och det glada glammet, som han hörde, att fanan bars
i spetsen för ett helt tåg av människor, men det dröjde länge, innan
han kunde se vilka de voro. Fanan fördes på slingrande stigar, och
han satt och undrade vart den och de, som följde efter den, skulle
styra kosan. Han kunde ju aldrig tro, att de skulle komma upp till
den fula, ödsliga bergvidden, där han satt. Men det gjorde de ändå.
Där kom fanan fram i skogsbrynet, och efter den kommo alla de
frammyllrande, som den hade visat vägen. Det blev liv och rörelse
över hela höjden, och den dagen fick pojken så mycket att se på, att
han inte hade tråkigt ett ögonblick.
