På den breda bergsryggen, där Gorgo hade lämnat Tummetott, hade det gått fram skogsbrand för en tio år sedan. De kolnade träden voro fällda och bortförda, och det stora brandfältet hade börjat beklädas med växtlighet i utkanterna, där det gränsade till den friska skogen. Men största delen av höjden tedde sig naken och ohyggligt ödslig. Svarta stubbar stodo kvar mellan hällarna som ett vittnesbörd om att här hade funnits stor och präktig skog, men inte unga trädtelningar sköto upp ur marken.
Folk undrade över att det gick så långsamt för bergshöjden att åter beklädas med skog, men man tänkte inte på att när skogsbranden hade gått fram där, hade marken varit utan fuktigthet efter en lång torka. Därför var det inte nog med att träden hade brunnit och att allt växande på marken: ljungen och getporsen och mossan och lingonriset, också hade strukit med, utan själva myllan, som täckte berggrunden, hade efter branden blivit torr och lös som aska. Den virvlade upp i luften vid varje vind, och som höjden låg utsatt för blåsten, hade den ena hälften efter den andra blivit rensopad. Regnvattnet hjälpte naturligtvis till att föra bort myllan, och sedan nu vind och vatten hade hållit på att feja av berget i hela tio år, låg det så kalt, att man snarast kunde tro, att det skulle komma att förbli öde ända till världens sista stund.
Men en dag i början av sommaren samlades alla barnen i den socknen, där det avbrända berget fanns, framför ett av skolhusen. Vart och ett av barnen hade hacka eller spade på axeln och matsäcksknyte i handen. Så snart alla voro komna, drogo de i ett långt tåg uppåt skogen. Fanan bars i spetsen, lärare och lärarinnor gingo vid sidan, och efter följde ett par skogvaktare och en häst, som drog ett lass med tallplantor och granfrön.
Det där tåget stannade inte i någon av björkhagarna, som lågo närmast bygden, nej, det bar av långt inåt skogen med det. Det följde gamla fäbodstigar, och rävarna stucko förvånade fram sina huvuden ut lyorna och undrade vad det här var för fäbodfolk. Det tågade förbi gamla kolbottnar, där milorna brukade resas om höstarna, och korsnäbbarna vredo sina krokiga näbbar och frågade varandra vad det var för slags kolargubbar, som nu trängde in i skogen.
Så kom tåget då till sist upp till den stora, avbrända bergvidden. Där lågo stenarna nakna utan de fina linnea-rankorna, som en gång hade klätt dem, hällarna voro berövade den vackra silvermossan och den vita, behagliga renlaven. Omkring det svarta vattnet, som hade samlats i klyftor och fördjupningar, fanns det inte någon harsyra och inga kallablad. De små jordfläckarna, som ännu lågo kvar i skrevor och mellan stenar, voro utan ormbunkar, utan skogsstjärnor, utan vit pyrola, utan allt det gröna och röda och lätta och mjuka och sirliga, som brukar kläda skogens botten.
Det var, som om det hade gått en ljusning över den gråa bergshöjden, när socknens alla barn spredo sig över den. Det var åter något glatt och fint, friskt och rosigt. Det var ungt och växande. Kanske att dessa skulle hjälpa den övergivna stackaren till litet liv igen.
När barnen hade vilat sig och ätit, grepo de till hackor och spadar och började arbeta. Skogvaktarna visade dem hur de skulle bära sig åt, och de satte ner planta efter planta på alla de små jordfläckar, som de lyckades upptäcka.
Medan barnen planterade, gingo de helt förnumstiga och talade med varandra om hur de små telningarna, som de satte ner i jorden, skulle komma att binda myllan, så att den inte kunde blåsa bort. Och inte nog med det, utan det skulle bildas ny mylla under träden. Och i den skulle det falla frön, och om några år skulle de kunna plocka både hallon och blåbär här, där det nu bara fanns kala hällar. Och de små plantorna, som de satte, skulle ju så småningom bli till höga träd. Det skulle kanske komma att byggas stora hus eller granna skepp av dem,
Men om barnen inte hade kommit hit och planterat, medan det ännu fanns litet jord kvar i skrevorna, då hade all myllan blivit bortförd av vind och vatten, och berget hade aldrig mer kunnat bli skogbeväxt.
"Ja, det var för väl, att vi kom hit," sade barnen. "Det var i sista laget." Och de kände sig otroligt viktiga.
Under det att barnen arbetade uppe på berget, gingo far och mor hemma, och om en stund började de undra hur barnen redde sig. Det var ju bara spektakel förstås, att sådana skulle plantera skog, men det kunde ju i alla fall vara roligt att se hur det gick för dem. Rätt som det var, voro både far och mor på väg upp till skogen. När de kommo in på fäbodstigen, råkade de flera av grannarna. "Ska ni opp till brandfältet?" - "Vi ska så, ja." - "Opp och se på barnen?" - "Ja, opp och se hur de bär sig åt." - "Det blir väl bara lek av det?" - "Vi har tagit med oss kaffepannan, så att de kan få litet varmt, eftersom de ska leva på matsäck hela dagen."
Så kommo far och mor upp på berget, och först tänkte de bara på hur vackert det tog sig ut med alla de små rosenkinderna, som voro spridda över de gråa hällarna. Men sedan lade de märke till hur barnen arbetade, hur somliga satte ut plantor och andra drogo upp fåror och sådde frön och några ryckte bort ljung, för att den inte skulle få förkväva de små träden. Och de sågo, att barnen togo arbetet på allvar och voro så ivriga, att de knappt hade tid att se upp.
Far stor en stund och tittade på, och så började han rycka upp ljung. Bara på lek liksom. Barnen voro läromästare, för de voro redan hemma i konsten, och de fingo visa far och mor hur de skulle bära sig åt.
det gick så, att alla de vuxna, som hade kommit för att se på barnen, togo del i arbetet. Då blev det förstås mycket roligare, än det hade varit förut. Och om en stund fingo barnen ännu mer hjälp.
Det behövdes flera verktyg däruppe, och ett par pojkar med långa ben skickades ner till bygden efter hackor och spadar. När de sprungo förbi stugorna, kommo de hemmavarande ut och frågade: "Vad står på? Har det hänt någon olycka?" - "Ånej då, men hela socknen är oppe vid brandfältet och planterar skog." - "Är hela socknen där, då ska väl inte vi sitta hemma."
Så kommo människorna strömmande upp till det avbrända berget. Först stodo de stilla en stund och sågo på, så kunde de inte låta bli att ge sig in bland de arbetande. För det kan vara roligt att gå och så sin åker på våren och tänka på säden, som skall komma upp ur jorden, men detta var något ännu mera lockande.
Det var inte bara svaga strån, som skulle komma upp ur den här
sådden, utan det var starka träd med höga stammar och mäktiga grenar.
Det var att ge upphov inte bara åt en sommars gröda, utan åt många års
växtlighet. Det var att väcka insektsurr och trastsång och tjäderspel
och allt slags liv på den ödsliga bergvidden. Och så var det liksom
ett minnesmärke, som man reste sig inför kommande släkten. Man kunde
ha gett dem en kal, naken höjd i arv, och nu skulle de i stället få en
stolt skog. Och när de efterkommande besinnade detta, skulle de
förstå, att deras förfäder hade varit ett gott och klokt folk, och de
skulle tänka på dem med vördnad och tacksamhet.
