- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XLII. En morgon i Ångermanland. Brödet

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XLII. En morgon i Ångermanland

Brödet
Lördag 18 juni

När örnen hade farit ett stycke uppåt Ångermanland nästa morgon, sade han, att i dag var det han, som var hungrig och måste skaffa sig mat. Han satte ner pojken i en väldig tall, som stod på en hög bergås, och flög därpå sin väg.

Pojken fann en god sittplats i en grenklyka och satt där och såg ner över Ångermanland. Det var en vacker morgon, solskenet förgyllde trädtopparna, en svag vind for spelande genom barren, den skönaste doft slog upp ur skogen, ett storståtligt landskap låg utbrett framför honom, och själv kände han sig sorglös och glad. Han tyckte, att ingen kunde ha det bättre.

Han hade fri utsikt åt alla håll. Landet väster om honom var uppfyllt av åsar och bergtoppar, som blevo högre och vildare, ju längre bort de stodo. Öster om honom funnos också en mängd åsar, men de sjönko och blevo lägre, tills landet låg alldeles slätt nere vid havet. Överallt blänkte åar och älvar, som hade en besvärlig färd med forsar och fall, så länge som de gingo fram mellan bergen, men bredde ut sig blanka och breda, när de närmade sig kusten. Bottniska viken såg han också, Inemot land var den prickig av öar och tandad av uddar, men längre ut låg den klar och jämnblå som en sommarhimmel.

"Det här landet är likt en åbrädd, när det nyss har regnat och en mängd rännilar strömmar utför den och gräver opp fåror, som slingrar och kröker och löper samman," tänkte pojken. "Och bra vackert är det att se på. Jag minns, att lappgubben på Skansen brukade säga, att Sverige i en olycklig stund hade blivit vänt opp och ner. De andra skrattade åt honom, men han påstod, att om de bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle de begripa, att det inte kunde ha varit meningen från första början, att ett sådant land skulle ligga så långt ur världen. Och jag tror nästan, att han hade rätt i detta."

När pojken hade sett sig nöjd på landskapet, lossade han ränseln från ryggen, tog fram ett stycke vitt, fint bröd och började äta. "Jag tror, att jag aldrig har smakat så gott bröd," tänkte han. "Och så mycket jag har sedan! Det räcker i ett par dar till för mig. Inte trodde jag i går vid det här laget, att jag skulle bli ägare till en sådan rikedom."

Medan han mumsade och åt, tänkte han på hur han hade fått brödet. "Det är bestämt därför, att jag fick det på ett så vackert sätt, som jag tycker så mycket om det," sade han.

Kungsörnen hade lämnat Medelpad redan förra kvällen, och knappt hade han farit över gränsen till Ångermanland, förrän pojken hade fått syn på en ådal och en älv, som voro så ståtliga, att de överglänste allt, vad han förut hade sett i den vägen.

Dalen hade legat så bred mellan åsarna, att pojken hade undrat om den inte en gång i tiden hade blivit utgrävd av en annan älv, som hade varit mycket större och bredare än den, som nu gick där. Sedan dalen hade blivit färdig, måtte den på ett eller annat sätt ha blivit fylld med sand och jord, inte helt och hållet, men ett gott stycke uppåt bergen. Och genom denna lösa fyllningen hade den älven, som nu gick fram genom dalen, och som var mycket bred och vattenrik, den också, grävt sig en djup fåra. Den hade gjort sig präktiga tillskurna stränder: än var det mjuka sluttningar, som blommade så praktfullt, att den lyste rött, blått och gult ända upp till pojken, än sköto delar av strandvallen, som hade varit så hårda, att vattnet inte hade kunnat nöta bort dem, upp från älvbrädden som branta murar och torn.

Där pojken hade farit uppe i höjden, tyckte han, att han på en gång kunde se ner i tre olika slags världar. Längst nere i daldjupet, där älven gick fram, var en värld. Där flottades timmer, där styrde ångbåtar från brygga till brygga, där rasslade sågverken, där lastades stora fraktfartyg, där fångades lax, där roddes, där seglades, där flögo en massa svalor, som hade sina bon i älvbrinken.

Men en våning högre upp i dalen, så att säga, på den släta marken, som utbredde sig ända bort till bergkanten, där var en annan värld. Där lågo gårdar, byar och kyrkor, där sådde bönderna sina tegar, där betade boskap, där grönskade ängar, där sysslade kvinnorna i sina små kålgårdar, där slingrade landsvägar, där brusade järnvägståg.

Och så bortom allt detta, uppe på de skogbeväxta åsarna, såg han den tredje världen. Där lågo tjäderhönor på ägg, där stodo älgarna gömda i de täta snåren, där lurade lodjuren, där knaprade ekorrarna, där doftade barren, där stod blåbärsriset i blom, där slogo trastarna.

När pojken hade fått se den rika ådalen, hade han börjat jämra sig över att han kände sig hungrig. Han hade inte fått något till livs på två hela dar, sade han, och nu var han alldeles utsvulten.

Gorgo ville nog inte, att det skulle sägas, att pojken for sämre, när han följde med honom, än när han reste med vildgässen, och han hade genast saktat farten. "Varför har du inte talat om detta förut?" hade han sagt. "Du ska få så mycket mat du vill ha. Inte behöver du svälta, när du har en örn till reskamrat."

Strax därpå hade örnen fått syn på en bonde, som hade gått och sått en åker helt nära älvstranden. Karlen bar kornet i en korg, som han hade hängande framför bröstet, och var gång den var tömd, hämtade han nytt utsäde ur en säck, som stod vid åkerrenen. Örnen hade räknat ut, att den där säcken stod fylld av den bästa mat, som pojken kunde önska sig, och han hade sänkt sig ner emot den.

Men innan örnen ännu hade nått till marken, hade det uppstått ett förfärligt larm omkring dem. Det var kråkor, och det var sparvar, och det var svalor, som hade skyndat till under häftigt skrikande, i tanke att örnen ämnade slå ner på någon fågel. "Bort, bort, rövare! Bort, bort fågeldödare!" hade de ropat. De hade fört ett sådant väsen, att bonden hade blivit uppmärksam på det och skyndade fram. Då hade örnen måst fly. Pojken hade inte fått ett enda korn.

Det hade varit rent märkvärdigt med småfåglarna. De hade inte bara tvungit örnen att fly, utan de hade också förföljt honom en lång sträcka uppåt dalgången, och överallt hade människorna hört deras rop. Kvinnorna hade kommit ut på gårdarna och klappat i händerna, så att det hade smattrat som gevärssalvor, och karlarna hade rusat ut med bössa i hand.

På samma sätt hade det gått, var gång örnen hade sänkt sig ner mot marken. Pojken hade övergivit hoppet, att örnen skulle kunna skaffa honom någon mat. Han hade aldrig förr tänkt på att Gorgo var så hatad och avskydd. Han hade nästan tyckt, att det var synd om honom.

Om en stund hade de kommit farande över en stor bondgård, där matmodern måtte ha haft bak för sig under dagen. Hon hade nu satt ut en plåt nygräddade bullar på gårdsplanen till att svalna och stod bredvid dem och vaktade, för att inte katten eller hunden skulle stjäla dem.

Örnen hade sänkt sig ner över gården, men han hade inte vågat slå ner mittför ögonen på bondkvinnan. Han hade farit fram och tillbaka helt rådvill. Ett par gånger hade han varit så långt nere som till skorstenen, men så hade han höjt sig på nytt.

Men nu hade bondhustrun lagt märke till örnen. Hon hade lyft huvudet och följt honom med blickarna. "Vad den där bär sig besynnerligt åt!" hade hon sagt. "Jag tror, att den vill ha en av mina vetebullar."

Det hade varit en så vacker kvinna, hög och ljus, med ett glatt och öppet ansikte. Hon hade skrattat helt hjärtligt, tagit en bulle från plåten och hållit upp den över sitt huvud. "Vill du ha den, så kom och ta den!" hade hon sagt.

Örnen hade nog inte förstått hennes ord, men han hade ändå genast begripit, att hon ville ge honom bullen. I ilande fart hade han skjutit ner mot brödet, gripit det och flytt mot höjden.

När pojken hade sett örnen rycka till sig brödet, hade han fått tårar i ögonen. Han hade inte gråtit av glädje, därför att han skulle slippa hungra ett par dar, utan han hade blivit rörd över att bondhustrun hade gett bort sitt bröd till den vilda rovfågeln.

Och där han nu satt i talltoppen, kunde han, när han ville, se för sig den höga, ljusa kvinnan, sådan hon hade stått på gårdsplanen och sträckt upp brödet.

Hon hade nog vetat, att den stora fågeln var en kungsörn, en rövare, som människorna brukade hälsa med skarpa skott, och hon hade väl också sett den besynnerliga bytingen, som den bar på sin rygg, men hon hade inte tänkt på vilka de voro, utan så snart hon hade förstått, att de voro hungriga, hade hon delat med sig av sitt goda bröd.

"Om jag en gång bli människa igen," tänkte pojken, "ska jag fara och söka opp den vackra kvinnan vid den stora älven och tacka henne för att hon var så god emot oss."


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k42a.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free