- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XLIII. Västerbotten och Lappland. Drömmen

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XLIII. Västerbotten och Lappland

Drömmen
Söndag 19 juni

Pojken lyfte upp huvudet och såg sig omkring alldeles yrvaken. Detta var då bra besynnerligt. Här låg han och sov på ett ställe, där han aldrig förr hade varit. Nej, han hade aldrig förr sett dalen, där han låg, och inte heller bergen, som stodo omkring dem. Han kände inte igen den runda sjön, som låg mitt i dalen, och aldrig någonsin hade han sett sådana eländiga, förkrympta björkar, som de han nu låg under.

Och var var örnen? Han såg inte till honom på något håll. Gorgo måtte ha övergett honom. Det här var då också ett äventyr.

Pojken lade sig ner på marken igen, slöt ögonen och försökte påminna sig hur det hade varit, när han somnade.

Han kom ihåg, att så länge, som han hade farit fram över Västerbotten, hade han tyckt, att han och örnen höllo sig stilla i luften på samma ställe, och att landet under honom tågade mot söder. Men så hade örnen vänt mot nordväst, vinden hade kommit från sidan, han hade återigen känt luftdraget, och med detsamma hade landet därnere stannat, och han hade märkt, att örnen bar honom framåt med väldig fart.

"Nu far vi in i Lappland," hade Gorgo sagt, och pojken hade lutat sig framöver för att få se det landskapet, som han hade hört så mycket talas om.

Men han hade allt känt sig rätt besviken, när han inte hade sett något annat än stora skogsmarker och vida mossar. Skog följde på mosse, och mosse följde på skog. Den stora enformigheten hade till sist gjort honom så sömnig, att han hade hållit på att ramla i backen.

Han hade sagt till örnen, att han inte orkade sitta kvar på hans rygg längre, utan var tvungen att sova en stund. Gorgo hade genast sänkt sig till marken, och pojken hade kastat sig ner på mossan, men då hade Gorgo slagit klorna i honom och svingat sig upp i rymden med honom. "Sov du, Tummetott!" hade han ropat. "Solskenet håller mig vaken, och jag vill fortsätta resan."

Och fastän pojken hade hängt så obekvämt, hade han verkligen slumrat in, och medan han hade sovit, hade han drömt.

Han tyckte, att han gick på en bred väg nere i södra Sverige och skyndade framåt så fort, som hans små ben kunde bära honom. Han var inte ensam, utan en mängd vandrare tågade fram åt samma håll. Tätt bredvid honom marscherade rågstrån med tunga ax i topparna, blommande blåklint och gula gullkragar; äppleträd pustade fram, nertyngda av frukter, och efter dem följde fullsatta bönrankor, stora stånd med prästkragar och hela snår av bärbuskar. Stora lövträd, både bok och ek och lind, gingo i sakta mak mittpå vägen, susade stolt med kronorna och veko inte för någon. Mellan fötterna på honom kilade småörterna: smultronstånd, vitsippor, maskrosor, klöver och förgätmigej. Först tyckte han, att det inte var annat än växter, som på detta sätt tågade framåt vägen, men snart märkte han, att både djur och människor följde dem. Insekterna surrade kring de framskyndande växterna, i landsvägsdikena gledo fiskar, fåglarna sutto och sjöngo i de vandrande träden, tamdjur och vilddjur ilade framåt i kapp, och mittibalnd alla dessa gingo människor, somliga med spadar och liar, andra med yxor, andra med jaktbössor och andra åter med fiskhåvar.

Tåget drog fram med glädje och munterhet, och det undrade han inte på, sedan han hade sett vem det var, som anförde det. Det var ingen mindre än solen själv. Den rullade framåt vägen som ett stort lysande huvud med hår av mångfärgade strålar och ett ansikte, som sken av munterhet och godhet. "Framåt!" ropade den oupphörligen. "Ingen behöver vara ängslig, när jag är med. Framåt! Framåt!"

"Jag undrar vart solen vill föra oss," sade då pojken för sig själv. Men rågstrået, som gick bredvid honom, hade hört hans ord, och det svarade genast: "Hon vill föra oss oppåt Lappland för att strida mot den stora förstenaren."

Pojken märkte snart, att flera av vandrarna blevo tveksamma, saktade farten och till sist blevo stående. Han såg, att det stora bokträdet stannade, rådjuret och veteståndet blevo kvar vid vägkanten och likaledes björnbärsbuskarna, de stora gula smörbollarna, kastanjerna och rapphönorna.

Han såg sig omkring för att fundera ut varför så många stannade. Då upptäckte han, att han inte längre var kvar i södra Sverige, utan vandringen hade gått så fort, att de redan voro i Svealand.

Häruppe började eken flytta sig framåt alltmer betänksamt. Den stod stilla en stund, tog några tveksamma steg och tvärstannade alldeles. "Varför följer eken inte med längre?" frågade pojken. - "Hon fruktar den stora förstenaren," sade en ung, ljus björk, som gick framåt så glad och käck, att det var en lust att se.

Men fastän många hade blivit efter, fanns det ännu en stor skara, som fortsatte färden med gott mod. Och solhuvudet rullade alltjämt före tåget, skrattade och ropade: "Framåt! Framåt! Ingen behöver vara ängslig, så länge som jag är med."

Skaran skyndade vidare med samma fart. Snart voro de uppe i Norrland, och nu hjälpte det inte, hur solen ropade och bad. Äppleträdet stannade, körsbärsträdet stannade. Havreståndet stannade. Pojken vände sig till dem, som blevo efter. "Varför går ni inte med? Varför sviker ni solen?" sade han. - "Vi vågar inte. Vi fruktar den stora förstenaren, som bor oppe i Lappland," svarade de.

Snart tyckte sig pojken förstå, att de hade kommit långt uppåt Lappland, och här blev skaran, som vandrade framåt, allt glesare. Rågstrået, kornet, smultronet, blåbärsriset, ärtrankan, vinbärsbusken hade följt med allt hittills. Älgen och kon hade gått sida vid sida, men nu stannade alla dessa. Människorna följde med än ett stycke, men så blevo också de stående. Solen skulle nog ha varit nästan övergiven, om det inte hade kommit nytt följesfolk. Videbuskar och en mängd annat småkratt sällade sig till tåget. Lappar och renar, fjällugglor och fjällrävar och snöripor förenade sig med det.

Pojken hörde nu något, som kom emot dem. Det var en mängd floder och bäckar, som störtade fram i stark fors. "Varför har de där så bråttom?" frågade han. - "De flyr undan för den stora förstenaren, som bor oppe i fjällen," svarade en riphöna.

Helt plötsligt såg pojken, att framför dem reste sig en hög, mörk mur med uttaggat krön. Vid åsynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen vände genast sitt strålande ansikte emot den och övergöt den med ljus. Då visade det sig, att det inte var någon mur, som stod i deras väg, bara de allra skönaste berg, som höjde sig det ena bakom det andra. Topparna blevo röda i solskenet, sluttningarna stodo ljusblåa med guldskiftningar. "Framåt! Framåt! Ingen fara, så länge som jag är med," ropade solen och rullade uppåt bergens branta sidor.

Men under färden uppåt bergen övergav henne den tappra ungbjörken, den starka tallen och den envisa granen. Här övergåvo henne renen, lappen och videt. Till sist, när hon var uppe på bergtoppen, var det ingen mer än den lilla Nils Holgersson, som följde henne.

Solen rullade in i en klyfta, där väggarna voro klädda med is, och Nils Holgersson ville följa henne dit in, men längre än till klyftans öppning vågade han sig inte, för därinne såg han något förfärande. Längst inne i klyftan satt ett gammalt troll med kropp av is, hår av istappar och mantel av snö. Framför trollet lågo några svarta ulvar, som reste sig och öppnade sina gap, när solen visade sig. Och ur det ena ulvagapet kom vass köld, ur det andra kom väsande nordan, ur den tredje kom svart mörker. "Det där är väl allt den stora förstenaren och hans följe," tänkte pojken. Han förstod, att nu gjorde han klokast i att fly, men han var så nyfiken att se hur mötet mellan trollet och solen skulle avlöpa, att han blev stående.

Trollet rörde sig inte, utan bara stirrade mot solen med sitt hemska isansikte, och solen stod likaledes stilla, gjorde ingenting annat än log och strålade. Så fortgick det en stund, och pojken tyckte sig märka, att trollet började sucka och våndas, snömanteln föll, och de tre förfärliga ulvarna vrålade mindre våldsamt. Men plötsligen ropade solen: "Nu är min tid ute," och rullade baklänges ut ur klyftan. Då släppte trollet sina tre ulvar lösa, och med ens foro nordanstormen, kölden och mörkret ut ur klyftan och började jaga solen. "Kör bort henne! Driv undan henne!" ropade trollet. "Jaga henne så, att hon aldrig kommer tillbaka! Lär henne, att Lappland är mitt!"

Men Nils Holgersson hade blivit så ängslig, när han hörde, att solen skulle jagas bort från Lappland, att han hade vaknat med ett skrik.

Och när han hade kommit till besinning, hade han märkt, att han låg på bottnen av en stor bergdal. Men var var Gorgo, och hur skulle han få reda på var han själv befann sig?

Han reste sig upp och såg sig omkring. Då föllo hans blickar på en besynnerlig byggnad av tallgrenar, som låg på en klippavsats. "Det där är bestämt ett sådant där örnnäste, som Gorgo...

Han tänkte inte tanken till slut. I stället ryckte han luvan av huvudet, svängde den i luften och hurrade. Han förstod vart Gorgo hade fört honom. Detta var dalen, där örnarna bodde på klipphyllan och vildgässen på dalbottnen. Han var framme! Han skulle råka Mårten gåskarl och Akka och alla reskamraterna om ett par ögonblick.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k43c.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free