- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XLIII. Västerbotten och Lappland. Framkomsten

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XLIII. Västerbotten och Lappland

Framkomsten

Pojken gick sakta framåt och letade efter sina vänner. Det var alldeles stilla i hela dalen. Solen hade inte stigit upp över klippväggarna, och Nils Holgersson kunde förstå, att det var så tidig morgon, att vildgässen ännu inte voro vakna. Han hade inte gått långt, förrän han stannade och smålog, därför att han såg något så vackert. Det var en vildgås, som låg och sov i ett litet rede på marken, och bredvid henne stod gåskarlen. Han sov, han också, men det var tydligt, att han hade ställt sig så nära för att vara till hands vid varje fara.

Pojken vandrade vidare utan att störa dem och tittade in mellan de små vide buskarna, som täckte marken. Det dröjde inte, förrän han fick syn på ett nytt gåspar. De hörde inte till hans flock, utan de voro främlingar, men han blev så glad, att han började småsjunga, bara därför att han hade råkat vildgäss.

Han tittade in i ett nytt snår, och där äntligen såg han ett par, som han kände igen. Det var bestämt Neljä, som låg där på ägg, och gåskarlen, som stod bredvid henne, var Kolme. Ja, visst var det så. Det var omöjligt att ta miste.

Pojken hade nog haft god lust att väcka dem, men han lät dem sova och vandrade vidare.

I nästa snår såg han Viisi och Kuusi, och inte långt från dem fann han Yksi och Kaksi. De sov alla fyra, och pojken gick förbi dem utan att väcka dem.

När han kom i närheten av nästa snår, tyckte han sig se något vitt lysa fram mellan buskarna, och hjärtat började bulta av glädje i bröstet på honom. Jo, det var, som han hade väntat. Därinne låg Dunfin så fagert på ägg, och bredvid henne stod den vita gåskarlen. Pojken tyckte, att det syntes på honom, fastän han sov, hur stolt han var över att stå och vakta sin hustru uppe i de lapska fjällen.

Men inte heller den vita gåskarlen ville pojken väcka ur sömnen, utan han gick vidare.

Han fick söka rätt länge, innan han råkade några fler vildgäss. Men så märkte han på en liten kulle något, som var likt en grå tuva. Och när han kom fram till kullens fot, såg han, att den gråa tuvan var Akka från Kebnekajse, som stod där alldeles klarvaken och såg sig omkring, som om hon hölle vakt över hela dalen.

"Goddag, mor Akka!" sade pojken. "Det var bra, att ni är vaken. Ni ska vara snäll och inte väcka de andra än på en stund, för jag vill gärna tala med er ensam."

Den gamla förargåsen rusade utför kullen ner mot pojken. Först fattade hon tag i honom och ruskade honom, så strök hon näbben upp och ner längs hela hans kropp, och så ruskade hon honom på nytt. Men hon sade ingenting, eftersom han hade bett, att hon inte skulle väcka de andra.

Tummetott kysste den gamla mor Akka på båda kinderna, och sedan började han berätta för henne hur han hade blivit förd till Skansen och kvarhållen där i fångenskap.

"Nu ska jag tala om för er, att Smirre räv med det avbitna örat satt fången i rävboet på Skansen," sade pojken. "Och fast han hade varit bra svår mot oss, kunde jag inte låta bli att tycka, att det var synd om honom. Det fanns många andra rävar i den stora rävborgen, och de trivdes bra nog, men Smirre satt jämt och såg bedrövad ut och längtade efter friheten. Jag hade fått många goda vänner där, och en dag hörde jag av lapphunden, att en man hade kommit till Skansen för att köpa rävar. Han var från en ö långt ute i havet. De hade utrotat alla rävar borta på hans ö, men nu höll råttorna på att ta överhand hos dem, och de önskade rävarna tillbaka. Så snart jag hade fått veta detta, gick jag till Smirres bur och sade till honom: 'I morgon, Smirre kommer människorna hit för att hämta ett par rävar. Smyg dig inte undan, utan håll dig framme och laga, att du blir infångad, så får du din frihet tillbaka!' Och han lydde mitt råd, och nu springer han fri omkring på ön. Vad säger ni om detta, mor Akka? Var det handlat efter ert sinne?"

"Det var handlat så, att jag skulle ha velat göra det själv," sade förargåsen.

"Det var då väl, att ni var nöjd med detta," sade pojken. "Nu är det en sak till, som jag måste fråga er om. Jag såg en dag, att Gorgo, örnen, den där, som hade kämpat med Mårten gåskarl, fördes fången till Skansen och sattes in i örnburen. Han såg ömklig och bedrövlig ut, och jag funderade på att fila sönder ståltrådstaket över honom och släppa ut honom. Men så tänkte jag också på att han var en farlig rövare och fågelätare. Jag visste inte om jag gjorde rätt, ifall jag släppte lös en sådan illgärningsman, och jag tyckte, att det vore kanske bäst att låta honom sitta, där han satt. Vad säger ni, mor Akka? Var detta rätt tänkt?"

"Inte var detta rätt tänkt," sade Akka. "Man må säga vad man vill om örnarna, men de är stolta och frihetsälskande mer än andra djur, och det går inte an att hålla dem i fångenskap. Vet du vad jag nu föreslår dig? Jo, detta, att vi båda, så fort som du har vilat ut, gör en resa dit ner till det stora fågelfängelset och befriar Gorgo."

Det ordet väntade jag mig av er, mor Akka," sade pojken. "Det finns de, som säger, att ni inte mer känner någon kärlek för den, som ni har uppfostrat med så mycken möda, därför att han lever så, som örnar måste leva. Men nu hör jag, att detta inte är sant. Jag vill nu se efter om Mårten gåskarl inte är vaken, och om ni under tiden vill säga ett ord till tack åt den, som har burit mig hit tillbaka till er, så tror jag, att ni träffar honom däroppe på klipphyllan, där ni en gång fann en hjälplös örnunge."


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k43d.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free