Det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, talades det rätt mycket om ett par barn, en gosse och en flicka, som vandrade genom landet. De voro från Småland, från Sunnerbo härad, och de hade en gång bott med sina föräldrar och fyra syskon i en liten stuga ute på en stor ljunghed. När de båda barnen ännu voro små, hade sent en kväll en fattig vandrerska klappat på dörren och begärt husrum. Fastän stugan knappt kunde rymma de människor, som voro hemma där, hade hon blivit insläppt, och mor hade rett henne en bädd på golvet. Under natten hade hon legat och hostat så, att barnen hade tyckt, att hela huset hade skakat vid det, och på morgonen hade hon blivit så sjuk, att hon inte hade orkat fortsätta sin vandring.
Far och mor hade varit så goda mot henne, som det hade varit dem möjligt. De hade lämnat henne sin säng och själva lagt sig på golvet, och far hade gått till doktorn och skaffa henne droppar. De första dagarna hade den sjuka varit som förvildad, bara begärt och fordrat och aldrig sagt ett ord till tack, men sedan hade hon veknat och blivit ödmjuk och tacksam. Till sist hade hon bara tiggt och bett, att de skulle bära henne ur stugan ut på ljungen, så att hon skulle få dö där. När värdfolket inte hade velat göra henne till viljes häri, hade hon berättat för dem, att hon de sista åren hade strukit omkring med ett tattarfölje. Hon var inte själv av tattarsläkt, utan var dotter till en hemmansägare, men hon hade smugit sig ifrån hemmet och följt med vandringsfolket. Nu trodde hon, att en tattarkvinna, som hade blivit ond på henne, hade sänt sjukdomen över henne. Men det var inte nog med detta, utan tattarkvinnan hade hotat henne och sagt, att likaså illa, som det hade gått henne själv, skulle det gå alla dem, som toge emot henne under sitt tak och vore goda mot henne. Detta trodde hon på, och därför bad hon nu, att de skulle kasta ut henne ur stugan och aldrig se åt henne. Hon ville inte bringa olycka över så gott folk, som de voro. Men föräldrarna hade inte gjort, som hon hade bett dem. Det var nog omöjligt, att de hade blivit skrämda, men de voro inte sådana, att de kunde kasta ut en fattig, dödssjuk människa.
Kort därpå hade hon dött, och så hade olyckorna börjat. Förut hade de aldrig vetat om annat än glädje i den stugan. De hade varit fattiga förstås, men inte så värst ändå. Far var vävskedsmakare, och mor och barnen hade hjälpt honom med arbetet. Far gjorde i ordning själva stommen till skedarna, mor och stora syster verkställde bindningen, de mindre barnen hyvlade till tänderna och skuro ut dem. De arbetade från morgon till kväll, men de hade ständigt muntert och glatt, isynnerhet när far berättade om de dagar, då han hade vandrat omkring långt borta i främmande land och sålt vävskedar. Far hade haft ett så lustigt humör, att mor och alla barnen ibland höllo på att skratta sig fördärvade åt honom.
Tiden efter den fattiga vandrerskans död stod barnen som en svår dröm. De visste inte om den hade varit kort eller lång, men de kommo ihåg, att de jämt hade haft begravningar därhemma. Det var deras syskon, som hade dött och blivit förda till graven det ena efter det andra. De hade ju inte haft flera än fyra syskon, så att mera än fyra begravningar kunde det ju inte ha hållits, men barnen tyckte, att det hade varit många fler än så. Det hade till sist blivit så tyst och tungt inne i stugan. Det var, som om där hade firats gravöl var dag.
Mor hade något så när hållit modet uppe, men far hade blivit sig alldeles olik. Han kunde inte mera varken skämta eller arbeta, utan han satt från morgon till kväll med huvudet lutat i händerna och bara funderade.
En gång - det var efter den tredje begravningen - hade far brutit ut i ett vilt tal, som barnen hade blivit skrämda av att höra. Han kunde inte förstå, hade han sagt, varför det skulle komma sådan olycka över dem. De hade ju gjort en god gärning, när de hade hjälpt den sjuka. Var det då så, att det onda var mäktigare än det goda här i världen? Mor hade försökt tala förstånd med far, men hon hade inte kunnat få honom lugn och undergiven, som hon själv var.
Ett par dagar därefter hade det varit slut med far,. Men han hade inte dött, utan han hade gått sin väg. Se, äldsta syster hade sjuknat, och henne hade far alltid hållit mest av. Och när han såg, att också hon skulle dö, hade han flytt från allt eländet. Mor hade inte sagt annat, än att det var bäst för far, att han var borta. Hon hade varit rädd för att han skulle bli tokig. Han grubblade sig från vettet över det, att Gud kunde tillåta en elak människa att anstifta så mycket ont.
Sedan far hade gått bort, hade de blivit mycket fattig. I början hade han skickat dem pengar, men sedan hade det väl gått illa för honom, och han hade upphört att sända något. Och samma dag, som äldsta systern hade blivit begraven, hade mor stängt stugan och gått hemifrån med de två barnen, som hon ännu hade kvar. Hon hade vandrat till Skåne för att arbeta på betfälten, och hon hade fått plats på Jordberga sockerbruk. Mor hade varit en god arbeterska och hade haft ett glatt och frimodigt sätt. Alla hade tyckt mycket om henne. Många hade förvånat sig över att hon kunde vara så lugn efter allt, vad hon hade gått igenom. Men mor var en mycket starkt och tålig människa. När någon talade med henne om de två präktiga barnen, som hon förde med sig, sade hon bara: "De ska snart dö, de också." Hon sade detta, utan att rösten skälvde och utan att få en tår i ögonen. Hon hade vant sig att inte vänta något annat.
Men det hade inte gått så, som mor hade trott. Sjukdomen hade i stället kommit över henne själv. det hade gått fort med mor, ännu fortare än med småsyskonen. Hon hade kommit till Skåne i början av sommaren, och före hösten hade hon lämnat barnen ensamma.
Medan mor låg sjuk, sade hon många gånger till barnen, att de skulle komma ihåg, att hon aldrig hade ångrat, att hon låtit den sjuka bo hos dem. För det var inte svårt att dö, hade mor sagt, när man hade gjort rätt. Alla människor skulle dö, det kunde man inte undslippa. Men själv kunde man avgöra om man ville dö med ett gott samvete eller med ett dåligt.
Innan mor hade gått bort, hade hon försökt att ordna litet för sina barn. Hon hade bett, att de skulle få stanna i kammaren, där de hade bott alla tre under sommaren. Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte fall någon till last. De skulle försörja sig själva, det visste hon.
Barnen hade fått behålla mot det, att de hade lovat att valla gässen, för det är alltid svårt att finna barn, som vilja åtaga sig den sysslan. Det blev verkligen så, som mor hade sagt, att de försörjde sig själva. Flickan kunde koka karameller, och gossen kunde skära träleksaker, som de sålde i gårdarna. De hade fallenhet för handel, och de började snart att hos bönderna köpa ägg och smör, som de sålde till sockerbruksarbetarna. Det var sådan reda och ordning med dem, att man kunde anförtro dem vad som helst. Flickan var äldst, och när hon var tretton år, var hon redan pålitlig som en stor människa. Hon var tyst och allvarsam, men pojken var språksam och munter, och systern brukade säga honom, att han kacklade i kapp med gässen ute på åkrarna.
När barnen hade varit vid Jordberga ett år, hölls en kväll en föreläsning i skolhuset. Det var nog egentligen ämnad för vuxna, men de två Smålandsbarnen sutto med bland åhörarna. De räknade sig inte själva som barn, och det gjorde knappt någon annan heller. Föreläsaren hade talat om den svåra sjukdomen tuberkulosen, som vart år dödar så många människor i Sverige. Han hade talade mycket redigt och klart, och barnen hade förstått vartenda ord.
Efter föreläsningen hade de ställt sig att vänta utanför skolhuset. När föreläsaren hade kommit, togo de varandra i hand, gingo emot honom helt högtidligt och bådo, att de skulle få tala med honom.
Den främmande hade väl undrat på de två, som stodo där med runda och rosiga barnansikten och talade med ett allvar, som kunde ha passat, om de hade varit tre gånger så gamla, men han hörde på dem mycket vänligt.
Barnen berättade vad som hade hänt hemma hos dem, och de frågade nu föreläsaren om han trodde, att mor och syskonen hade dött av den sjukdomen, som han hade beskrivit. Det var nog troligt, svarade han. Det kunde knappast ha varit någon annan sjukdom.
Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade fått höra i kväll, så att de hade kunnat akta sig; om de hade bränt upp kläderna efter vandrerskan, om de hade skurat stugan väl ren och inte begagnat sängkläderna, hade de då kanske levat, alla de, som barnen nu sörjde? Och föreläsaren hade sagt, att detta kunde ingen svara på alldeles bestämt, men nog skulle han tro, att ingen av deras närmaste hade behövt bli sjuk, om de hade förstått att skydda sig mot smittan.
Nu dröjde barnen en stund med nästa fråga, men de flyttade sig inte ur stället, för det, som de nu skulle få svar på, var det allra viktigaste. Var det då inte sant, att tattarkvinnan hade sänt sjukdomen över dem, därför att de hade hjälp den, som hon var ond på? Hade det inte varit något särskilt, som hade drabbat endast dem? - Nej, det kunde föreläsaren tryggt försäkra dem, att det inte var. Ingen människa hade makt att sända sjukdomen över en annan på det sättet. Och de visste ju, att den sjukdomen fanns över hela landet. Den hade gjort sin påhälsning i nästan alla hem, fastän den inte överallt hade ryckt bort så många som hos dem.
Därmed tackade barnen och gingo hem till sitt. De talade mycket länge med varandra den kvällen.
Nästa dag gingo de och sade upp sig. De kunde inte vakta gässen det året, de måste ge sig av åt annat håll. - Vart skulle de då gå? - Jo, de skulle söka reda på far. De fingo lov att säga honom, att mor och syskonen hade dött av en vanlig sjukdom, och att det inte var något särskilt, som hade blivit sänt över dem av en ond människa. De voro så glada, att de hade fått veta detta. Och nu var det deras plikt att tala om det för far, för han gick nog och grubblade över den gåtan än i dag.
Barnen begåvo sig först till sitt lilla hem på ljungheden i Sunnerbo, och till sin stora förvåning funno de stugan i ljusan låga. Sedan hade de vandrat till prästgården, och där hade de fått veta, att en karl, som hade varit järnvägsarbetare, hade sett deras far vid Malmberget långt uppe i Lappland. Han hade arbetat i gruvan, och han höll kanske på med detta ännu, men det kunde man inte vara säker om. När prästen hörde, att barnen ville söka upp sin far, tog han fram en karta, visade dem hur långt det var till Malmberget och avrådde dem från färden. Men barnen sade, att de voro tvungna att gå och söka upp far. Han hade gått hemifrån, därför att han hade trott något, som inte var sant. De måste gå och säga honom, att han hade tagit miste.
De hade förtjänat litet pengar på sin handel, men de ville inte använda dem till att köpa järnvägsbiljetter, utan de beslöto sig för att gå till fots hela vägen. Och detta hade de inte ångrat. De hade kommit att göra en så märkvärdigt vacker vandring.
Innan de ännu hade hunnit ut ur Småland, hade de en dag gått in i en bondgård för att köpa sig litet mat. Husmodern hade varit glad och språksam. Hon hade frågat barnen vilka de voro och varifrån de kommo, och de hade berättat henne hela sin historia. "Ånej då! Ånej då!" hade hustrun sagt flera gånger, medan de hade talat. Sedan hade barnen blivit fägnade med mycken och god mat och alls inte fått lämna någon betalning för den. När de rest sig för att tacka och gå, hade hustrun frågat om de inte i nästa socken skulle vilja ta in hos hennes bror, och hon hade sagt dem var han hette och var han bodde. Jo, det voro ju barnen glada att få göra förstås. "Ni ska hälsa honom från mig och tala om vad som har hänt er," sade bondhustrun.
Barnen gjorde så, och de blevo väl omhuldade också hos brodern. Han lät dem få åka med honom till ett ställe i nästa socken, och där också fingo de ett gott mottagande. Var gång de sedan vandrade bort från en gård, hette det alltid: "Om ni ändå kommer åt det hållet, så gå in där och där, och berätta det, som har hänt er!"
I de gårdar, dit barnen blevo visade, fanns det alltid en bröstsjuk. Och utan att de visste något därom, gingo de två barnen genom landet och lärde människor vilken farlig sjukdom det var, som hade stulit sig in i hemmen, och hur de bäst skulle strida mot den.
För länge i världen sedan, då den stora pesten, som kallades digerdöden, förhärjade landet, berättades det, att man så en gosse och en flicka vandra från gård till gård. Gossen hade i handen en räfsa, och om han kom och räfsade utanför ett hus, betydde det, att där inne skulle många dö, men inte alla, för räfsan har glesa pinnar och tar inte allt med sig. Flickan hade i handen en kvast, och om hon kom och sopade utanför en dörr, betydde det, att alla, som bodde innanför den dörren, måste dö, ty kvasten är ett redskap, som gör rent hus efter sig.
Det var ju märkvärdigt, att i våra dagar ett par barn skulle komma
att vandra genom landet för en svår och farlig sjukdoms skull. Men de
barnen skrämde inte folk med räfsan och kvasten, utan de sade i
stället: "Vi ska inte nöja oss med att bara räfsa gården och sopa
golven. Vi ska också ta till tvagan och borsten och såpan och tvålen.
Vi ska hålla rent utanför vår dörr, rent innanför den, och rena ska vi
vara själva. På så sätt ska vi till sist bli herrar över sjukdomen."
