- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XLV. Hos lapparna

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XLV. Hos lapparna

Begravningen var över. Alla Åsa gåsapigas gäster voro gångna, och hon var ensam i den lilla kåken, som tillhörde hennes far. Hon hade stängt dörren, för att hon skulle få sitta i fred och tänka på sin bror. Hon påminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det andra, och det var så mycket, att hon inte kom att lägga sig, utan satt uppe hela kvällen och en god del av natten. Ju mer hon tänkte på brodern, desto bättre förstod hon hur svårt det skulle bli att leva utan honom, och till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grät bitterligen. "Vad ska jag ta mig till, när jag inte mer har lille Mats?" snyftade hon.

Det var redan sent på natten, och Åsa gåsapiga hade haft en tröttsam dag, så att det var inte underligt att sömnen smög sig över henne, bara hon sänkte huvudet. Och inte heller var det underligt, att hon drömde om den, som hon satt och tänkte på. Hon tyckte att lille Mats kom livslevande in i rummet till henne. "Nu, Åsa, ska du gå och ta reda på far," sade han. - "Hur ska jag kunna göra det, när jag inte en gång vet var han finns?" tyckte hon, att hon svarade. - "Var inte orolig fördenskull!" sade lille Mats raskt och muntert, som hans vana var. "Jag ska sända till dig en, som ska hjälpa dig."

I detsamma som Åsa gåsapiga drömde, att lille Mats sade detta, knackade det på dörren till hennes kammare. Detta var en riktig knackning och inte något, som hon bara hörde i drömmen. Men hon var så inne i sin dröm, att hon inte kunde hålla reda på vad som var verkligt och vad som var inbillning, och när hon gick för att öppna, tänkte hon: "Nu kommer bestämt den, som lille Mats har lovat att skicka till mig."

Om det hade varit syster Hilma eller någon annan riktig människa, som hade stått på tröskeln, när Åsa gåsapiga öppnade dörren, skulle flickan väl genast ha förstått, att det var slut på drömmen, men nu var det inte så, utan den, som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort mer än en tvärhand hög. Fastän det var så sent på natten, var det lika ljust som om dagen, och Åsa såg genast, att det var samma parvel, som hon och lille Mats hade råkat ett par gånger, medan de hade vandrat genom landet. Då hade hon blivit rädd för honom, och det skulle hon ha blivit nu också, om hon hade varit riktigt vaken. Men hon hade för sig, att hon ännu drömde, och därför blev hon lugnt stående. "Jag väntade just, att det skulle bli den där, som lille Mats skulle skicka för att hjälpa mig att finna reda på far," tänkte hon.

Och hon hade inte så orätt i detta, för parveln kom just för att tala med henne om hennes far. När han såg, att hon inte blev rädd för honom, sade han henne med få ord både var fadern var till finnandes, och hur hon skulle bära sig åt för att komma till honom.

Medan han talade, vaknade Åsa gåsapiga så småningom upp till fullt medvetande, och när han slutade, var hon alldeles vaken. Och då blev hon så förskräckt, därför att hon stod och talade med en, som inte hörde till hennes värld, att hon inte kunde säga varken tack eller annat till honom, utan bara sprang in och drog hårt igen dörren. Hon tyckte sig se, att parveln fick ett mycket bedrövat uttryck i sitt ansikte, när hon gjorde så, men hon kunde inte hjälpa det. Hon var alldeles ifrån sig av rädsla och skyndade sig att krypa i säng och dra täcket över ögonen.

Men fastän hon var så rädd för parveln, förstod hon, att han ville hennes bästa, och dagen därpå skyndade hon sig att handla just så, som han hade rått henne.

*

På västra stranden av Luossajaure, en liten sjö, som låg många mil nordligare än Malmberget, fanns ett litet lappläger. Vid sjöns södra ända reste sig en väldig bergklump, som hette Kirunavara, och som sades bestå av nästan idel järnmalm. På nordöstra sidan låg ett annat berg, som hette Luossavara, och även det var ett rikt järnberg. Upp till dessa berg höll man på att bygga järnväg från Gällivare, och i närheten av Kirunavara uppfördes en järnvägsstation, hotell för resande och en massa bostäder för alla de arbetare och ingenjörer, som skulle bo här, sedan malmbrytningen väl hade kommit i gång. Det var en hel liten stad med glada och trevliga hus, som höll på att resas i en trakt, som låg så långt mot norr, att de små förkrympta björkarna, som täckte marken, inte kunde få fram bladen ur knopparna förrän efter midsommar.

Väster om sjön låg marken fri och öppen, och där hade, som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit läger. De hade kommit dit för någon månad sedan, och de hade inte behövt lång tid att få sin bostad i ordning. De hade varken sprängt eller murat för att få god och jämn byggnadsgrund, utan sedan de hade valt ut åt sig en torr och behaglig plats nära sjön, hade de bara haft att hugga bort ett par videbuskar och jämna några tuvor för att få tomtplatsen i ordning. Inte heller hade de timrat och huggit långa dagar för att resa stadiga väggar av trä, inte hade de haft bekymmmer med takresning och taktäckning, inte med brädfodring och fönsterinsättning, inte med dörrar och lås. De hade bara behövt slå ner tältstängerna stadigt i jorden och hänga upp tältduken över dem för att ha bostaden så gott som färdig. Och inte hade de gjort sig mycket besvär med inredning och möblering. Det viktigaste var att lägga ut litet granris och några hudar på golvet och att hänga upp den stora grytan, där de brukar koka sitt renkött, på en kedja, som fästes uppe i toppen av tältstängerna.

Nybyggarna på östra sidan om sjön, som arbetade med största iver för att få sina hus färdiga, innan den stränga vintern skulle börja, förvånade sig över lapparna, som hade strövat omkring häruppe i höga norden i många, många hundra år utan att tänka på att det behövdes bättre skydd mot köld och storm än tunna tältväggar. Och lapparna undrade över nybyggarna, som gjorde sig så mycket och så tungt arbete, så det inte fordras mer än att äga några renar och ett tält för att kunna leva.

En eftermiddag i jul regnade det alldeles förfärligt uppe vid Luossajaure och lapparna, som annars inte voro mycket inne under sommaren, hade, så många som de vore, krupit in i ett av tält-en och sutto kring elden och drucko kaffe.

Medan lapparna språkade som bäst vid kaffekopparna, kom en båt roende från Kirunasidan och lade till vid lapplägret. Ur båten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton år gammal. Lapphundarna rusade emot dem under högt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom tältöppningen för att se vad som stod på. Han blev glad, när han fick se arbetaren. Det var en god vän till lapparna, en vänlig och språksam man, som kunde tala lapska, och lappen ropade åt honom, att han skulle krypa in i tältet. "Nu kommer du som efterskickad, Söderberg," sade han. "Kaffepannan står över elden. Ingen kan företa sig något i regnvädret. Kom du hit och berätta något nytt för oss!"

Arbetaren kröp in till lapparna, och med mycken möda och under mycket skratt och skämt gjordes plats för honom och flickan i det lilla tältet, som redan förut var alldeles uppfyllt av människor. Karlen började genast prata lapska med värdfolket. Flickan, som hade följt med honom, förstod ingenting av samtalet, utan satt tyst och såg förvånad på gryta och kaffekittel, på eld och rök, på lappar och lappkvinnor, på barn och hundar, på väggar och golv, på kaffekoppar och tobakspipor, på brokiga kläder och utskurna verktyg. Det var alltsammans nytt för henne. Ingenting var sådant, som hon var van vid.

Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och måste sänka ögonen, därför att hon märkte, att alla i kåtan sågo på henne. Söderberg måtte ha sagt något om henne, för nu togo lappar och lappkvinnor den korta pipan ur munnen och stirrade åt hennes håll. Den av lapparna, som satt bredvid henne, klappade henne på axeln, nickade och sade på svenska: "Bra, bra." En lappkvinna slog i en stor kopp kaffe, som räcktes henne med mycket besvär, och en lappojke, som kunde vara ungefär lika gammal som hon, kröp och slingrade mellan de sittande, tills han kom bredvid henne. Och där låg han och bara tittade på henne.

Flickan förstod, att Söderberg berättade för lapparna hur hon hade gjort storbegravning efter sin bror, lille Mats, men hon skulle ha önskat, att han inte talade så mycket om henne, utan i stället frågat lapparna om de visste var hennes far fanns. Pysslingen hade sagt, att han uppehöll sig hos lapparna, som hade slagit läger väster om Luossajaure, och hon hade bett om tillåtelse att fara hit upp med ett gruståg, för några riktiga tåg gingo ännu inte på den här banan, och söka efter honom. Alla, både arbetare och förmän, hade hjälpt henne på bästa sätt, och en ingenjör i Kiruna hade skickat Söderberg, som kunde tala lapska, med henne över sjön för att fråga efter fadern. Hon hade hoppats, att hon skulle träffa honom, så snart hon kom hit. Hon hade blickat från det ena ansiktet till det andra inne i tältet, men allesammans hade hört till lappfolket. Fadern fanns inte där.

Hon såg, att lapparna och Söderberg blevo allt allvarligare, ju längre de talade samman, och att lapparna ruskade på huvudet och knackade sig på pannan, som om de hade talat om någon, som inte var vid sitt fulla förstånd. Då blev hon orolig, att hon inte längre kunde uthärda att sitta tyst och vänta, utan frågade Söderberg vad lapparna visste om hennes far.

"De säger, att han har gått ut för att fiska," sade arbetaren. "De vet inte om han kan komma tillbaka till kåtalaget i kväll, men så snart det blir bättre väder, ska en av dem gå och söka honom."

Därpå vände han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt att tala med dem. Han ville inte, att Åsa skulle få tillfälle att göra honom flera frågor om Jon Assarsson.

*

Det var morgon och vackert väder. Ola Serka själv, det förnämste bland lapparna, hade sagt, att han skulle gå och söka reda på Åsas far, men han gjorde sig inte bråttom, utan satt nerhukad framför kåtan och tänkte på Jon Assarsson och undrade hur han skulle framföra till honom budskapet, att hans dotter var kommen för att söka upp honom. Det gällde att göra detta så, att inte Jon Assarsson blev ängslig och flydde undan, för han var en besynnerlig man, som var rädd för att råka barn. Han brukade säga, att han fick så mörka tankar, när han såg dem, att han inte kunde uthärda det.

Medan Ola Serka funderade, sutto Åsa gåsapiga och Aslak, den unga lappgossen, som hade stirrat på henne förra kvällen, på platsen framför tälten och språkade. Aslak hade varit i skola och kunde tala svenska. Han berättade Åsa och Samefolkets liv och försäkrade henne, att de hade det bättre än alla andra. Åsa tyckte, att de hade det förskräckligt, och sade det också. "Du vet inte vad du ska talar om," sade Aslak. "Stanna hos oss en vecka bara, och du ska få se, att vi har det lyckligaste folk på hela jorden!" - "Om jag stannade här en vecka, vore jag väl kvävd av all röken inne i kåtan," sade Åsa. - "Säg inte så!" sade lappgossen. "Du vet ingenting om oss. Jag ska tala om något för dig, som kan komma dig att förstå, att ju längre du dröjde bland oss, desto bättre skulle du trivas här."

Därpå började Aslak berätta Åsa hur det hade varit på den tiden, så en sjukdom, som kallades svarta döden, hade gått igenom landet. Han visste inte om den hade härjat uppe i det riktiga Samelandet, där de nu befunno sig, men i Jämtland hade den farit fram så grymt, att bland Samefolket, som bodde där i skogar och fjäll, hade alla dött utom en gosse på femton år, och av svenskarna, som bodde i ådalarna, hade ingen lämnats kvar utom en flicka, som också var femton år gammal.

"Gossen och flickan hade vandrat omkring i det öde landet en hel vinter för att söka efter människor, och framemot våren hade de äntligen råkat samman," berättade Aslak vidare. "Då bad den svenska flickan lappgossen, att han skulle följa henne mot södern, så att hon skulle komma till folk av sin egen stam. Hon ville inte längre stanna i Jämtland, där det inte fanns annat än ödegårdar. 'Jag ska föra dig vart du vill,' sade gossen, 'men inte förrän till vintern. Nu är det vår, och mina renar drar västerut oppåt fjällen, och du vet, att vi, som hör till Samefolket, måste gå, dit våra renar för oss.'

Den svenska flickan var barn av rika föräldrar. Hon var van att bo under tak, sova i säng och äta vid bord. Hon hade alltid föraktat det fattiga fjällfolket och tyckte, att de, som bodde under den öppna himlen, var mycket olyckliga. Men hon var rädd att vända tillbaka till sin gård, där det inte fanns annat än döda. 'Låt mig då åtminstone draga med dig oppåt fjällen,' sade hon till gossen, 'så att jag slipper gå här ensam utan att höra en människoröst!' Detta sade gossen gärna ja till. Hjorden längtade efter det goda fjällbetet och gick varje dag långa sträckor. Det var ingen tid att resa opp tält. Men fick kasta sig ner och sova på snön de stunder, då renarna stannade för att beta. Djuren kände sunnanvinden rista i deras päls, de visste, att den på några få dagar skulle feja bort snön från fjällsluttningarna. Flickan och gossen måste skynda efter dem genom snön, som höll på att smälta, och över bristande isar. När de hade hunnit så högt oppåt bergen, att barrskogen upphörde och de förkrympta björkarna tog vid, vilade de ut några veckor, under väntan på att snön skulle smälta på de övre fjällvidderna. Sedan drog de opp till dessa. Flickan klagade och pustade och sade många gånger, att hon var så trött, att hon måste vända om ner till ådalarna, men hon följde ändå med, hellre än att bli lämnad ensam utan en levande människa i sin närhet.

När de var komna opp på fjällvidderna, reste gossen ett tält åt flickan på en vacker, grön plats, som sluttade mot en fjällbäck. Då kvällen var inne, fångade han renkorna med kastlina, mjölkade dem och gav henne mjölk att dricka. Han letade fram torkat renkött och renost, som hans folk hade glömt däroppe på höjden, när de hade varit där förra sommaren. Flickan klagade alltjämt och var aldrig nöjd. Hon ville varken äta torkat renkött eller renost eller dricka renmjök. Hon kunde inte vänja sig vid att sitta nerhukad under tältet eller att ligga på marken med bara en renhud och litet ris till bädd. Men fjällfolkets son skrattade åt hennes jämmer och fortfor att vara god mot henne.

Om några dagar kom flickan fram till gossen, när han mjölkade renkorna, och bad att få hjälpa honom. Hon företog sig också att göra opp eld under grytan, där renköttet skulle kokas, att bära vatten och att ysta. De hade nu en tid. Vädret var varmt, och det var lätt att få mat. De gick tillsammans att sätta snaror för fåglarna, metade laxöring i forsen och plockade hjortron på myren.

När sommaren var slut, flyttade de så långt neråt fjällen, att de nådde gränsen mellan barrskog och lövskog, och där slogo de läger på nytt. Det var nu slaktetid, och de hade strängt arbete alla dagar, men det var också en god tid med ännu bättre tillgång på mat än på sommaren. När snön kom och isarna började lägga sig över sjöarna, drog de längre österut ner i den täta granskogen. Så snart de hade fått tältet rest, tog de till med vintersysslorna. Gossen lärde flickan att sno tråd av rensenor, och bereda hudar, att sy kläder och skor av skinn, att göra kammar och verktyg av renhorn, att löpa på skidor och färdas efter ren i ackja. När de hade levat igenom den mörka delen av vintern och solen sken nästan hela dagen, sade gossen till flickan, att nu kunde han följa henne söderut, för att hon måtte finna folk av sin stam. Men då såg flickan förvånad på honom. 'Varför vill du skicka bort mig?' sade hon. 'Längtar du att få vara ensam med dina renar?' - 'Jag trodde, att det var du, som längtade,' sade gossen. - 'Jag har nu levat Samefolkets liv i nära ett år,' sade flickan. 'Inte kan jag vända tillbaka till mitt folk och leva i trånga bostäder, sedan jag så länge har vandrat fri på fjället och i skogen. Jaga inte bort mig, utan låt mig stanna här! Ert sätt att leva är bättre än vårt.'

Flickan stannade hos gossen hela livet och längtade aldrig tillbaka till ådalarna. Och om du, Åsa, stannade här bara en månad, skulle du aldrig mer kunna skilja dig ifrån oss."

Med de orden slutade Aslak lappgosse sin historia, och i detsamma tog hans far, Ola Serka, pipan ur munnen och reste sig. Gamle Ola förstod mera svenska, än han gärna ville låta någon veta, och han hade uppfattat sonens ord. Och medan han hade lyssnat, hade han plötsligen fått klart för sig hur han skulle bära sig åt för att tala om för Jon Assarsson, att dottern var kommen för att söka honom.

*

Ola Serka gick ner till Luossajaure och följde stranden ett stycke, tills han stötte på en man, som satt på en sten och metade. Metaren hade grånat hår och böjd hållning. Ögonen blickade trötta, och det var något slappt och hjälplöst över honom. Han såg ut som en, som har försökt bära något, som har varit honom för tungt, eller funderat ut något, som har varit honom för svårt, och blivit bruten och missmodig av att han inte har lyckats.

"Du har väl god fiskelycka, Jon, eftersom du har suttit och metat hela natten?" sade fjällmannen på lapska, när han kom gående.

Den andre spratt till och såg upp. Betet på hans krok var borta, och ingen enda fisk låg bredvid honom.

"Det är något, som jag ville tala med dig om," sade Ola. "Du vet att jag hade en dotter, som dog i fjol, och henne har vi alltid saknat inne i kåtan." - "Ja, jag vet," sade metaren kort, och det for en sky över hans ansikte, som om han inte hade tyckt om att bli påmind om ett dött barn. Han talade god lapska. - "Men det är inte lönt att förstöra livet med sorg," sade lappen. - "Nej, det är det ju inte." - "Och nu har jag tänkt på att ta till mig ett annat barn. Tycker du inte, att det vore klokt?" - "Det beror på vad det är för ett barn, Ola."

"Jag vill tala om för dig vad jag vet om flickan, Jon," sade Ola och berättade för fiskaren, att vid midsommartiden hade ett par främmande barn, en gosse och en flicka, kommit vandrande till Malmberget för att söka efter sin far, och att de, eftersom fadern var borta, hade stannat kvar där för att invänta honom. Men under det att de gingo och väntade, hade gossen blivit dödad av ett sprängskott, och då hade flickan velat göra storbegravning efter honom. Därpå beskrev Ola mycket vackert hur den lilla fattiga flickan hade förmått alla människor att hjälpa henne, och att hon hade varit så modig, att hon själv hade gått och talat med disponenten.

"Är det den flickan, som du vill ta till dig i kåtan, Ola?" frågade metaren. "Ja," sade lappen. "När vi hörde detta, kunde vi inte låta bli att gråta allihop, och vi sade till varandra, att en så god syster också skulle bli en god dotter, och att vi önskade, att hon skulle komma till oss." Den andre satt tyst en stund. Det märktes, att han fortsatte samtalet endast för att göra sin vän lappen en glädje. "Hon är väl av din stam, den där flickan?" - "Nej," sade Ola, "hon är inte någon av Samefolket." - "Hon är kanske dotter till någon nybyggare, så att hon är van vid livet här i norden?" - "Nej, hon är långt söderifrån," sade Ola och såg ut, som om detta alls inte hade något med saken att göra. Men nu blev metaren mera intresserad. "Då tror jag inte, att du kan ta henne," sade han. "Hon lär nog inte tåla att bo i kåta om vintern, när hon inte är uppfödd med det." - "Hon ska få goda föräldrar och goda syskon i kåtan," sade Ola Serka envist. "Det är värre att vara ensam än att frysa."

Men metaren tycktes bli alltmer ivrig att förhindra saken. Det var, som om han inte kunde tåla den tanken, att ett barn, som hade svenskar till föräldrar, skulle bli upptaget bland lapparna. "Du sade ju, att hon hade en far vid Malmberget?" - "Han är död," sade lappen tvärt. - "Det har du väl tagit riktigt reda på, Ola?" - "Vad behövs det att fråga om den saken?" sade lappen föraktligt. "Det måtte jag väl veta. Skulle flickan och hennes bror ha varit tvungna att vandra ensamma genom hela landet, om de hade haft en far i livet? Skulle två barn ha behövt försörja sig själva, om de hade haft en far? Skulle den lilla flickan ha behövt gå ensam för att tala med disponenten, om hennes far hade levat? Skulle hon vara ensam ett ögonblick, nu sedan hela Samelandet talar om vilken duktig flicka hon är, om inte hennes far reda vore död? Flickan tror själv, att han lever, men jag säger, att han måste vara död."

Mannen med de trötta ögonen vände sig mot Ola. "Vad heter flicka, Ola?" sade han. Fjällmannen funderade. "Det kommer jag inte ihåg. Jag får fråga henne." - "Ska du fråga henne? Är hon reda här då?" - "Hon är däroppe i kåtan, ja." - "Vad, Ola? Har du tagit henne till dig, innan du vet vad hennes far vill?" - "Inte behöver jag bry mig om hennes far. Om han inte är död, är han väl en sådan, som inte vill veta av sitt barn. Han må vara glad, att en annan tar vård om det." Metaren kastade spöet och reste sig. Det var en fart över honom, som om han hade fått nytt liv. "Jag tänker, att fadern inte är som andra människor," fortfor fjällmannen. "Han kanske är en, som jagas av mörka tankar, så att han inte kan hålla ut vid arbetet. Vad är det för en far för henne att få?"

Medan Ola sade detta, hade metaren gått uppåt strandbrädden. "Vart ska du gå?" frågade lappen. - "Jag ska gå och se på fosterdottern sin, Ola. " - "Det är bra," sade lappen. "Kom och se på henne! Jag tänker du ska tycka, att det är en god dotter jag får."

Svensken gick fram med sådan hast, att lappen knappt nog kunde följa honom. Efter en stund sade Ola till sin kamrat. "Jag kan just påminna mig, att hon heter Åsa Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp." De andre skyndade bara på stegen, och gamle Ola Serka var så belåten, att han hade velat storskratta. När de hade gått så långt, att de sågo kåtorna, sade Ola ännu ett par ord. "Hon har kommit hit till Samefolket för att söka efter sin far och inte för att bli min fosterdotter, men om hon inte finner fadern, då vill jag gärna behålla henne i kåtan." Den andre skyndade framåt med än större hast. "Jag kunde väl tro, att han skulle bli rädd, när jag hotade att ta opp hans dotter bland Samefolket," sade Ola för sig själv.

När karlen från Kiruna, som hade rott Åsa gåsapiga över till lapplägret, vände tillbaka fram på dagen, hade han med sig i båten två människor, som sutto tätt bredvid varandra på toften och höllo varandra troget i hand, som om de aldrig mer ville skiljas. De voro Jon Assarsson och hans dotter. Båda voro olika mot vad de hade varit för ett par timmar sedan, för Jon Assarsson såg mindre böjd och trött ut, och hans ögon blickade klara och goda, som om han nu hade fått svar på det, som så länge hade ängslat honom, och Åsa gåsapiga såg sig inte omkring så där klokt och vaksamt, som hon hade brukat göra. Hon hade fått någon stor att stödja sig vid och lita på, och det tycktes, som om hon skulle hålla på att bli barn igen.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k45.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free