- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XLVIII. Värmland och Dalsland

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XLVIII. Värmland och Dalsland

Onsdag 5 oktober

Nästa dag passade pojken på under en rastestund, då Akka gick och betade en smula avsides från de andra vildgässen, och frågade henne om det, som Bataki hade berättat, var sant, och Akka hade inte kunnat förneka det. Då tog pojken löfte av förargåsen, att hon inte skulle förråda hemligheten för Mårten gåskarl. För den store vite var så tapper och ädelmodig, att pojken fruktade, att han skulle gå och ställa till någon olycka, om han finge reda på tomtens villkor.

Sedan satt pojken trumpen och tyst på gåsryggen, hängde med huvudet och brydde sig inte om att se sig omkring. Han hörde hur vildgässen ropade ut för ungarna, att nu foro de in i Dalarna och nu kunde de se Städjan uppe i norr, och nu flögo de över Österdalälven, och nu voro de komna till Horrmundsjön, och nu hade de Västerdalälvens dalgång under sig, men han gitte inte se åt allt detta. "Jag kommer väl att fara omkring med vildgässen hela mitt liv," tänkte han, "så att jag får nog se mer av det här landet, än jag har lust till."

Han blev inte mindre håglös, när vildgässen ropade, att nu voro de komna in i Värmland, och att älven, som de följde mot söder, var Klarälven. "Jag har redan sett så många älvar," tänkte han. "Jag behöver inte göra mig besvär med att titta på en till."

Också om han hade varit mera skådelysten, hade han inte haft mycket att se på, för i norra Värmland finns inte annat än stora, enformiga skogar, genom vilka Klarälven slingrar, smal och rik på forsar. Här och där syns en kolmila, ett svedjefall eller ett par låga, skorstenslösa stugor, där det bor finnar. Man i allmänhet har skogen en sådan utbredning, att man kan tro sig vara långt uppe i Lappland.

Vildgässen slogo ner på ett svedjefall tätt vid Klarälvstranden, och medan fåglarna gingo där och betade friskt, nyuppkommen höstråg, hörde pojken skratt och glam inifrån skogen. Det var sju raska karlar, som kommo gående med ränsel på ryggen och yxa över skuldran. Den dagen längtade pojken obeskrivligt efter människor, och han blev riktigt glad, när de sju arbetarna lossade sina ränslar och kastade sig ner på älvstranden för att vila.

De pratade oupphörligen, och pojken låg bakom en tuva och gladde sig åt att höra människoröster. Han fick snart reda på att de voro värmlänningar, som ämnade upp till Norrland för att söka arbete. Det var muntert folk, och de hade mycket att tala om, därför att de hade arbetat på många olika orter. Men mittunder samspråket råkade en av dem säga, att fastän han hade varit överallt i Sverige, hade han inte sett någon trakt, som var vackrare än Nordmarken i västra Värmland, där han var hemma.

"Det vill jag ge dig rätt i, om du bara säger Fryksdalen, där jag är hemma, istället för Nordmarken," inföll en av de andra. - "Jag är från Jösse härad," sade en tredje, "och jag kan säga er, att där är det vackrare än både i Nordmarken och i Fryksdalen."

Det visade sig nu, att alla sju karlarna voro från olika delar av Värmland, och att var och en ansåg, att hans hemtrakt både var vackrare och bättre än de andras. Det uppstod häftigt gräl om detta, och ingen var i stånd att övertyga de andra, att han hade rätt. Det såg nästan ut, som om de skulle bli riktiga ovänner, då en gubbe med långt svart hår och små, plirande ögon kom gående förbi. "Vad är det ni tvistar om, karlar?" sade han. "Ni skriker, så det hörs över hela skogen."

En av värmlänningarna vände sig hastigt mot den nykomne. "Du är väl en finne, efter du vandrar omkring så här långt oppe i skogen?" - "Jo, jag är väl det," sade gubben. - "Det var riktigt bra," sade karlen. "Jag har alltid hört, att ni finnar skulle ha mera förstånd än annat folk." - "Gott rykt är bättre än guld," erkände finngubben. - "Vi sitter här och grälar om vilken del av Värmland som är den yppersta. Jag undra om du ville åta dig att slita tvisten, så att vi slipper att bli osams för den här sakens skull?" - "Jag ska döma, så gott jag förstår," sade finngubben. "Men ni får ha tålamod med mig, för jag måste först berätta en gammal historia."

"Det var en gång så," sade finnen och slog sig med detsamma ner på en sten, "att landet, som låg norr om Vänern, såg alldeles anskrämligt ut. Det var så fullt av kala berg och branta kullar, att det var omöjligt att bo och leva där. Vägar kunde inte banas och åkrar inte röjas. Men landet, som låg söder om Vänern, var gott och lättbrukat då för tiden, som det är än i dag.

Nu hände det, att det fanns en storkarl där i söder, som ägde sju söner. Alla sönerna var raska och starka karlar, men de hade ett stolt sinnelag, och det rådde ofta ofrid mellan dem, därför att var och en ville räknas för mer än övriga.

Fadern tyckte inte om det ständiga kivet, och för att få slut på det kallade han en dag sönerna till sig och frågade dem om de ville gå in på att han fick sätta dem på prov för att utröna vilken av dem som var den förnämste.

Jo, det ville sönerna visst. De önskade ingenting högre.

'Då ska vi ställa på detta viset,' sade fadern. 'Ni vet, att norr om den här lilltjärnen, som vi kallar Vänern, har vi en utmark, som är så full av tovor och småsten att vi inte har någon nytta av den. I morgon ska ni ta var sin plog och fara dit och plöja så mycket, som ni kan hinna med på en dag. När det blir kväll, ska jag komma och titta efter vem av er som har gjort det bästa arbetet.'

Solen hade inte förr kommit opp nästa morgon, än de sju bröderna stod färdiga med hästar och plogar. Det var grant att de dem, när de körde ut till arbetet. Hästarna var ryktade, så att det glänste av dem, plogbladen blänkte, och plogbilen var nyslipad. De for av som i sken, ända tills de kom ner till Vänern. Då vek ett par av dem åt sidan men den äldste körde rätt på. 'Inte är jag rädd för en sådan här liten vattenpuss,' sade han om Vänern.

När de andra såg, att han var så modig, ville de inte visa sig sämre. De ställde sig på plogarna och drev hästarna ut i vattnet. Det var stora hästar, och det dröjde en god stund, innan de förlorade fotfästet och måste simma. Plogarna flöt på vattnet, men det låg i släp efter plogen, och ett par måste vada, men alla kom över och tog genast itu med att plöja opp utmarken, som inte var något annat än den landsträckan, som sedan har blivit kallad Värmland och Dal. Den äldste skulle plöja mittfåran, de två näst äldste ställde sig på ömse sidor om honom, de två, som var närmast dem i ålder, tog plats bortom dem, och de två yngsta plöjde var sin fåra, den ene vid västra kanten av utmarken och den andre vid den östra.

Den äldste brodern plöjde till en början en rak och bred fåra, för marken nere vid Vänern var ganska jämn och lättbrukad. Det gick raskt undan, ända tills han råkade på en sten, som var så stor, att han inte kunde komma förbi den, utan måste lyfta plogen opp på den. Sedan satte han plogbilen med makt i jorden och skar opp en bred och djup fåra. Men om en stund kom han till så hård mark, att han måste lyfta plogen. Detta hände honom än en gång, och han förargade sig över att han inte kunde få fåran lika bred och djup hela vägen. Till sist blev grunden så stenig, att han måste nöja sig med att bara rispa opp den en smula med plogbilen. På så sätt kom han dock ända opp till norra gränsen av utmarken, och där satte han sig att invänta fadern.

Den andre av bröderna började också plöja en bred och djup fåra, och han lyckades finna ett bra pass mellan tuvorna, så att han kunde fullfölja den utan avbrott. Här och där körde han oppför några klyftor, och ju längre norrut han nådde, desto fler krökar måste han göra, och desto smalare blev fåran. Men han hade så god framfart, att han inte en gång stannade vid gränsen, utan körde ett gott stycke längre, än han hade behövt.

Den tredje brodern, han, som stod till vänster om den äldste, gick det också bra för i början. Han fick opp en fåra, som var bredare än någon av de andra, men snart mötte han så dålig mark, att han måste vika av mot väster. Så fort det var möjligt, körde han mot norr på nytt, plöjde både djupt och brett, men blev hejdad, långt innan han hade nått till gränsen. Inte ville han bli stående mitt i marken, utan vände hästarna och tog av åt annat håll. Men inom kort var det så stängt omkring honom, att han måste stanna. 'Den här fåran blir väl den sämsta,' tänkte han, när han satte sig ner på plogen för att vänta på fadern.

Det kan vara detsamma att tala om hur det fick för de andra. De redde sig som karlar allihop. De, som plöjde i mitten, hade haft det svårt, men de, som gick fram i öster och väster om dem, hade det än sämre, för därborta var utmarken så full av stenrös och moras, att det var omöjligt att få raka och jämna fåror. Om de två yngsta får man säga, att de bara vände och krökte, men de gjorde ändå ett betydligt arbete.

När kvällen kom, satt de sju bröderna trötta och modfällda vid slutet av var sin fåra och väntade.

Så kom fadern gående. Han kom först till den, som hade arbetat längst västerut.

'God kväll!' sade fadern, när han kom. 'Hur har det gått med arbetet?' - 'Det har gått klent,' sade sonen. 'Det var en svår utmark, den här, som ni gav åt oss att plöja.' - 'Jag tror, att du sitter med ryggen åt arbetsfältet,' sade fadern. 'Vänd dig om, så att du kan se vad du har uträttat! Det är inte så litet, som du tror.'

Och när sonen såg sig tillbaka, märkte han, att där han hade gått fram med sin plog, hade uppstått präktiga dalar med sjöar på dalbottnen och vackra, skogiga dalväggar. Han hade dragit igenom ett gott stycke av Dal och Nordmarks härad i Värmland och plöjt opp både Laxsjön och Lelången och Stora Le och de två Silarna, så att fadern hade alla skäl att vara nöjd med honom.

'Nu ska vi gå bort och se vad de andra har haft för sig,' sade fadern. Den nästa sonen, som den kom till - det var han, som var dem femte i ordningen -, hade plöjt opp Jösse härad och sjön Glafsfjorden. Den tredje sonen hade plöjt opp Värmeln, den äldsta Fryksdalen och Frykensjöarna, den näst äldste Älvdalen med Klarälven. Den fjärde hade haft ett svårt arbete borta i Bergslagerna och plöjt opp Yngen och Daglösen förutom en mängd andra små sjöar. Den sjätte hade följt en besynnerlig fåra. Först hade han röjt plats för den stora sjön Skagern, sedan hade han farit fram i en smal fåra, där Letälven hade tagit plats, och därefter hade han råkat komma över gränsen och gått och hackat opp småsjöar inne i Västmanlands bergslager.

När fadern hade besett hela ploglandet, sade han, att efter allt, vad han kunde döma, hade de gjort ett så gott arbete, att han hade skäl att vara nöjd med det. Landet var nu inte längre en utmark, utan kunde väl brukar och bebos. De hade skapat många fiskrika sjöar och fruktbara dalbottnar. Älvar och åar gjorde fall, som kunde dra kvarnar, sågar och stångjärnshammare. På åsarna mellan fårorna fanns det plats för skog till bränsle och kolning, och nu gavs det också möjlighet att bana vägar fram till de stora järnmalmsfälten borta i Bergslagerna.

Sönerna var glada att höra detta, men nu ville de också veta vems fåra som var ypperst.

'I ett plogland som detta,' sade fadern, 'är det av större vikt, att alla fåror passar väl intill varandra, än att en är förmer än de övriga. Jag tror, att den, som kommer till de långa, smala sjöarna i Nordmarken och på Dal, måste erkänna, att han sällan har sett något skönare. Men ändå ska han efteråt tycka om att se de ljusa, fruktbara trakterna omkring Glafsfjorden och Värmeln. När han där har levat i öppen och glad bygd en tid, lär han tycka om att byta ut den mot de långa, trånga dalarna längs med Fryken och Klarälven. Och om han tröttnar också på dessa, bli han nog glad att träffa de mångformade sjöarna i Bergslagerna, som vrider och slingrar sig och är så talrika, att ingen kan behålla dem i minnet. Efter de söndersplittrade sjöarna blir han säkert glad att möta en stor och vid vattenyta som Skagerns. Och nu vill jag säga er, att på samma sätt som med plogfåror är det med söner. Ingen far blir glad över att en är förmer än de andra. Men kan han vända sina blicka med samma glädje från den yngsta till den äldste, då känner han frid i sinnet.'"


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k48.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free