- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
LI. Havssilver

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

LI. Havssilver

Lördag 8 oktober

Havet är, som var man vet, vilt och påträngande, och den delen av Sverige, som är mest utsatt för dess anfall, skyddas därför sedan många tusen år tillbaka av en lång och bred stenmur, som kallas Bohuslän.

Muren är så pass bred, att den täcker hela landet mellan Dalsland och havet, men, så som det brukar vara fallet med strandskoningar och vågbrytare, är den inte särdeles hög. Den är uppförd av ansenliga stenblock, och på sina ställen äro hela långa bergåsar inlagda i den. Det gick väl heller inte an att bygga med småstenar, när det gällde att mot havet resa ett värn, som skulle sträcka sig från Iddefjorden till Göta älv.

Sådana stora byggnadsverk utföras ju inte mer i våra dagar, och det är säkert, att muren är ofantligt gammal. Det är heller inte utan, att den har blivit illa åtgången med tiden. De stora blocken ligga numera inte så tätt intill varandra, som de töra ha gjort från början. Det har bildats sprickor mellan dem, så breda och djupa, att både åkrar och hus få rum på deras botten. Men stenblocken ligga i alla fall inte längre isär, än att man väl ser, att de en gång har tillhört en och samma mur.

Inåt land är den stora muren bäst bibehållen. Där går den fram hel och obruten långa sträckor. Längs mitten löpa långa, djupa springor med sjöar på bottnen, och fram mot kusten är den så sönderfallen, att vart block ligger som en kulle för sig.

Det är först när man ser den nere vid kusten, som man riktigt begriper, att den stora muren inte står, där den står, bara för ro skull. Så stark den än måtte ha varit från början, har havet brutit igenom den på en sex, sju ställen och sänt in fjordar, som äro flera mil långa. Det yttersta av den står till och med under vatten, så att endast den översta delen av klippblocken ligger i dagen. På så sätt har det uppkommit en mängd stora och små öar, som bilda en skärgård, och denna får ta emot de värsta anloppen av storm och hav.

Nu skulle man väl tycka, att ett landskap, som egentligen bara består av en stor stenmur, borde vara alldeles ofruktbart, så att inga människor kunde finna sin bärgning där. Men det är inte så farligt med den saken, för fastän det är naket och kalt uppe på kullar och bergvidder i Bohuslän, har det till gengäld samlat mycken god och fruktbar mylla i alla rämnor, och det går förträffligt att driva jordbruk där, om än tegarna inte äro så särdeles vida. Det brukar inte heller vara så kalla vintrar vid havskusten som inne i landet, och på platser, som äro skyddade för vinden, trivas ömtåliga träd och andra växter, som eljest knappast vilja gå till så långt i söder som i Skåne.

Inte heller får man glömma, att Bohuslän ligger vid gränsen av den stora allmänningen, som är gemensam egendom för alla jordens folk. Bohuslänningarna kunna färdas på vägar, som de inte behöva bygga eller laga. De kunna fånga in hjordar, som de inte behöva valla och vårda, och deras farkoster fraktas av dragare, som de inte behöver ge foder och stallrum. Därför äro de inte så beroende av jordbruk och boskapsskötsel som andra. De frukta inte för att slå sig ner på stormpiskade skär, där det inte växer ett grönt strå, eller på smala strandremsor nedanför kustbergen, där det knappast finns utrymme för en potatistäppa, därför att de veta, att det stora, rika havet kan ge dem allt, vad de behöva.

Men om det är en sanning, att havet är rikt, så är det inte mindre säkert, att det är vanskligt att ha att göra med. Den, som vill vinna något av havet, han måste känna alla dess fjordar och kilar, alla dess grund och strömmar, han får ha reda på, snart sagt, varje sten på havsbottnen. Han måste kunna föra sin båt i storm och tjocka och finna sin väg i svartaste natt. Han måste förstå att tyda de tecken i luften, som båda hårt väder, och han får lov att kunna tåla köld och väta. Han måste känna till var fiskarna färdas och hummern kryper, och han måste kunna sköta tunga nät och lägga ut sina garn i gungande sjö. Och först och främst måste han ha ett modigt hjärta i bröstet, så att han inte frågar efter, att han var dag får våga livet i kampen mot havet.

På morgonen, då vildgässen reste neråt Bohuslän, var det lugnt och fredligt i skärgården. De sågo flera små fiskelägen, men det var stilla på de smala gatorna, ingen gick ut och in i de små, grant målade husen. De bruna fiskegarnen hängde i god ordning på torkplatsen, de tunga, gröna eller blåa fiskebåtarna lågo utmed stranden med beslagna segel. Inga kvinnor sysslade vi de långa bänkarna, där man eljest brukade rensa torsk och helgeflundra.

Vildgässen foro också fram över flera lotsstationer. Lotshusets vägg var målad i svart och vitt, signalmasten stod vid sidan, och lotskuttern låg förtöjd vid bryggan. Allt var lugnt där i närheten, ingen ångbåt nalkades, som behövde hjälp i den trånga farleden.

De små kuststäderna, som vildgässen foro fram över, hade stängt sina stora badhus, hissat ner sina flaggor och stängt de fina sommarvillorna. Ingen annan var i rörelse än några gamla sjökaptener, som gingo fram och åter på bryggorna och längtansfullt stirrade mot havet.

Inne vid fastlandets fjordar och på öarnas östsida sågo vildgässen några bondgårdar. Där låg skötbåten stilla vid bryggan. Bonden och hans drängar plockade upp potatis eller kände efter om bönorna, som hängde på höga ställningar, hade hunnit torka.

I de stora stenbrotten och i båtbyggerierna fanns det gott om arbetare. De skötte sina släggor och yxor snällt nog, men gång på gång vände de huvudet mot havet, som om de hade hoppats på något avbrott.

Och skärgårdsfåglarna voro lika lugna som människorna. Några skarvar, som hade suttit och sovit på en brant bergvägg, lämnade en efter annan de smala klipphyllorna och foro i långsam flykt bort till sina fiskeplatser. Måsarna hade övergivit havet och gingo och promenerade på land som riktiga kråkor.

Men på en gång blev det annat av. En måssvärm flög tvärt upp från en åker och stormade i väg söderut med sådan fart, att vildgässen knappt hunno att fråga vart de skulle hän, och måsarna gåvo sin inte tid att svara. Skarvarna höjde sig ur vattnet och följde efter måsarna i tung flykt. Delfiner gledo igenom havet som långa, svarta spolar, och en hop sälar hasade sig ner från ett platt skär och drogo av mot söder.

"Vad står på? Vad står på?" frågade vildgässen och fingo äntligen svar av en alfågel. "Det är sillen, som har kommit till Marstrand. Det är sillen, som har kommit till Marstrand."

Men det var inte bara fåglar och havsdjur, som hade kommit i rörelse, utan nu måtte också ha fått bud om att de första stora sillstimmen har anlänt till skärgården. På fisklägenas glatta stenhällar sprang folk om varandra. Fiskebåtarna gjordes redo. De långa sillvadarna fraktades försiktigt ombord. Kvinnorna stuvade in matvaror och oljekläder. Karlarna kommo ut ur stugorna med sådan brådska, att de inte hunno att kränga på sig rocken förrän ute på gatan.

Snart voro sunden fyllda av bruna och gråa segel, och glada utrop och frågor växlades mellan båtarna. Unga flickor hade klättrat upp på hällarna bakom stugorna och vinkade åt de resande. Lotsarna stodo på utkiken och voro så vissa, att de snart skulle bli utkallade, att de hade dragit på sjöstövlarna och gjort kuttern klar. Ur fjordarna kommo små ångbåtar, lastade med tomma tunnor och lådor. Bönderna hade kastat potatishackan, och båtbyggarna hade lämnat varvet. De gamla sjökaptenerna med de väderbitna ansiktena hade inte kunnat bli sittande hemma, utan följde med ångbåtarna mot söder för att åtminstone få se på sillfisket.

Det dröjde inte länge, förrän vildgässen hade kommit fram till Marstrand. Sillstimmen kommo västerifrån och gingo förbi Hamneskärs fyr in mot land. På den vida fjorden mellan Marstrandsön och Paternoster-skären foro fiskarbåtarna tre och tre i sällskap. Där vattnet mörknade och krusade sig i små, korta böljor, vadar fiskarna, att det fanns sill, och där lade de försiktigt ut långa vadar i vattnet och förde dem samman i rundel, snörpte ihop dem i bottnen, tills utrymmet blev allt trängre och de glittrande fiskarna kunde hävas upp ur djupet av vaden.

Några båtlag hade redan hunnit så långt med fisket, att de hade båtarna fulla med sill ända till relingen. Fiskarna stodo till knäna i sill och blänkte av sillfjäll från sydvästen till randen av den gula oljerocken.

Så fanns det nykomna vadlag, som for omkring och lodade och sökte efter sill, och andra, som med stort besvär hade fått vaden utlagd, men fingo taga upp den tom. När båtarna voro fulla, begåvo sig somliga av fiskarna fram till stora ångbåtar, som lågo på fjorden, och sålde sin fångst, andra reste in till Marstrand och lossade sin last vid kajen. Där hade redan sillrenserskorna börjat arbeta vid långa bord, sill packades i tunnor och lådor, och sillfjällen täckte hela gatan.

Det var ett liv och en rörelse. Människorna voro som yra i huvudet av glädje över allt detta silver, som de öste upp ur vågorna, och vildgässen foro många gånger runt Marstrandsön, för att pojken riktigt skulle få se alltsammans.

Rätt snart bad han ändå, att de skulle fara vidare. Han sade inte varför han ville bort, men det var kanske inte svårt att gissa. Det fanns så mycket grant och ståtligt folk bland fiskarna. Flera av dem voro resliga karlar med djärva ansikten under sydvästen och sågo så där oförvägna och trotsiga ut, som varenda pojke önskar, att han själv måtte göra, när han blir vuxen. Det var kanske inte så roligt att sitta och titta på sådant för den, som själv aldrig kunde bli längre än en sill.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k51.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free