- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
VII. Trappan med de tre trappstegen

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VII. Trappan med de tre trappstegen

Torsdag 31 mars

Nästa dag ämnade vildgässen fara norrut genom Allbo härad i Småland. de sände Yksi och Kaksi dit för att kunskapa, men när de kommo tillbaka, sade de, att allt vattnet var fruset och all mark snöbetäckt. "Låt oss då så gärna stanna där vi är!" sade vildgässen. "Vi kan inte fara fram över ett land, där det varken finns vatten eller bete." - "Om vi stannar där vi nu är, kan vi få vänta ett helt månvarv," sade då Akka. "Det är bättre att fara österut genom Blekinge och försöka om vi inte sedan kan komma över Småland genom Möre härad, som ligger nära kusten och har tidig vår."

Sålunda kom pojken att nästa dag fara fram över Blekinge. Nu, då det var ljust, hade han kommit i sitt rätta lynne igen och kunde inte begripa vad som hade gått åt honom förra kvällen. Nu ville han visst inte ge upp resan och vildmarkslivet.

Det låg en tjock regnrök över Blekinge. Pojken kunde inte se hur det såg ut där. "Jag undrar om det är ett gott eller dåligt land, som jag rider över," tänkte han och försökte att leta fram ur sitt minne vad han hade lärt om landet i skolan. Men på samma gång visste han nog, att detta inte skulle tjäna något till, eftersom han aldrig hade brukat läsa över läxorna.

Med ens såg pojken hela skolan framför sig. Barnen sutto vid de små pulpeterna och sträckte upp händerna, läraren satt i katedern och såg missnöjd ut, och själv stod han framme vid kartan och skulle svara på någon fråga om Blekinge, men hade inte ett ord att säga. Skollärarens ansikte blev mörkare för varje sekund, som gick, och pojken tänkte på att läraren var mera noga med att de skulle kunna sin geografi än något annat. Nu kom han också ner ur katedern, tog pekpinnen ifrån pojken och sände honom tillbaka till hans plats. "Det här slutar inte väl," hade då pojken tänkt.

Men skolläraren hade gått fram till ett fönster och stått där en stund och tittat ut, och så hade han visslat till ett tag. Därpå hade han gått upp i katedern och sagt, att han skulle berätta dem något om Blekinge. Och vad han då hade talat om hade varit så roligt att pojken hade hört på. Bara han tänkte efter, mindes han vart ord.

"Småland är ett högt hus med granar på taket," sade läraren, "och där framför ligger en bred trappa med tre stora trappsteg, och den trappan kallas Blekinge.

Det är som en trappa, som är duktigt tilltagen. Den sträcker sig åtta mil utefter framsidan av Smålandshuset, och den, som vill gå trappan utför ändå ner till Östersjön, han har fyra mil att vandra.

Det är allt också en bra lång tid förfluten, sedan trappan blev byggd. Det har gått både dagar och år, sedan de första trappstegen höggs ut av gråsten och lades ner jämna och släta till en bekväm farled mellan Småland och Östersjön.

Då trappan är så gammal, kan man nog förstå, att den inte ser likadan ut, som när den var ny. Inte vet jag hur mycket de brydde sig om sådant på den tiden, men så stor, som den var, kunde väl i alla fall ingen kvast rå med att hålla den ren. Efter ett par år började det växa mossa och lav på den, torrt gräs och torra löv blåste ner över den om höstarna, och om våren blev den överhöljd av nedrasade stenar och grus. Och då allt detta fick ligga kvar och multna, så samlade det sig till sist så mycken mylla på trappan, att inte bara örter och gräs, utan till och med buskar och stora träd kunde slå rot där.

Men på samma gång har det uppkommit en stor skillnad mellan de tre trappstegen. De översta, som ligger Småland närmast, är till största delen täckt av mager jord och småsten, och där vill det just inte växa andra träd än glasbjörk och hägg och gran, som tål kölden däroppe i höjden och är nöjda med litet. Allra bäst förstås man hur kargt och fattigt det är där, då man ser hur små åkerlapparna är, som är oppbrutna ur skogsmarken, och hur små stugor folket bygger åt sig, och hur långt det är mellan kyrkorna.

På mellantrappan åter finns det bättre jord, och den ligger inte heller bunden under så sträng köld; det ser man genast av att träden både är högre och av förnämligare slag, Där växer lönn och ek och lind, hängbjörk och hassel, men just inga barrträd. Och än bättre märker man det därpå, att det finns en myckenhet odlad jord, liksom därpå, att människorna har byggt sig vackra och stora hus. Det står många kyrkor på mellantrappan, och stora byar ligger omkring dem, och den tar sig på allt sätt bättre och präktigare ut än det övre trappsteget.

Men det allra nedersta trappsteget är ändå det bästa. Det är täckt med god och riktig mylla, och där det ligger och badar i havet, har det inte den minst känning av Smålandskölden. Här nere trivs bokar och kastanjer och valnötsträd, och de växer sig så stora, att de når över kyrktaken. Här ligger också de största åkerfälten, men folket har inte bara skogsbruk och jordbruk att leva av, utan det sysslar också med fiske och handel och sjöfart. Därför finns här också de kostbaraste bostäderna och de vackraste kyrkorna, och kyrkbyarna har växt ut till köpingar och städer.

Men med detta är inte allt sagt om de tre trappstegen. För man måste betänka, att när det regnar oppe på taket till det stora Smålandshuset, eller när snön smälter däroppe, får vattnet lov att ta vägen någonstans, och då störtar förstås en del utför den stora trappan. I början flöt det nog fram över hela trappan, så bred som den var, men så uppstod sprickor i den, och så småningom har nu vattnet vant sig att flyta utför den i några väl upparbetade fåror. Och vatten är vatten, var man än gör av det. Det har aldrig någon vila. På ett ställe gräver det och filar och för bort, och på ett annat lägger den till. De där fårorna hade det grävt opp till dalar, dalväggarna har det täckt med mylla, och sen har buskar och rankor och träd klängt sig fast vid dem så tätt och så rikt, att de nästan skymmer bort vattenströmmen, som går fram nere i djupet. Men när strömmarna kommer till avsatserna mellan trappstegen, måste de kasta sig huvudstupa utför dem, och härav kommer vattnet i sådan skummande fart, att det får kraft att dra kvarnhjul och maskiner, och sådana har det också växt opp vid varenda fors.

Men med detta är ändå inte allt sagt om landet med de tre trappstegen. Utan det måste också sägas, att däroppe i Småland i det stora huset bodde en gång en jätte, som hade blivit gammal. Och de förtröt honom, att han i sin höga ålderdom skulle vara tvungen att gå utför den långa trappan för att meta lax i havet. Det syntes honom vida lämpligare, att laxen skulle komma opp till honom, där han bodde.

Därför gick han opp på taket av sitt stora hus, och där ställde han sig och slungade stora stenar ner i Östersjön. Han kastade dem med sådan kraft, att de flög över hela Blekinge och föll ner i havet. Och när stenarna föll ner, blev laxen så rädd, att den gick opp ur havet, flydde oppåt Blekingsströmmarna, rände i väg genom forsarna, kastade sig med höga språng oppför fallen och stannade, först när den var långt inne i Småland hos gammaljätten.

Hur sant detta är, syns av de många öarna och skären, som ligger utanför Blekinges kust, och som inte är något annat än de många stora stenarna, som jätten kastade.

Det märks också därav, att laxen alltjämt går opp i Blekingsströmmarna och genom forsar och lugnvatten arbetar sig ända fram till Småland.

Men den där jätten är värd mycken tack och ära av Blekingsborna, därför att laxfiske i strömmarna och stenhuggeri i skärgården, det är arbete, som ger föda åt många av dem än i denna dag."


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k7.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free