- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
VIII. Vid Ronneby å

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VIII. Vid Ronneby å

Fredag 1 april

Varken vildgässen eller Smirre räv hade trott, att de någonsin skulle råkas, sedan de hade lämnat Skåne. Men nu föll det sig så, att vildgässen kommo att ta vägen över Blekinge, och dit hade Smirre räv också begivit sig. Han hade hittills uppehållit sig i norra delen av landskapet, och där hade han ännu inte sett några herrgårdsparker eller djurgårdar, fulla av rådjur och läckra rådjurskalvar. Har var mer missnöjd, än han kunde säga.

En eftermiddag, då Smirre strök omkring i en ödslig skogstrakt i Mellanbygden, inte långt från Ronneby å, fick han se en flock vildgäss flyga fram genom luften. han märkte strax, att en av gässen var vit, och då visste han ju vilka han hade att göra med.

Smirre började genast jaga efter gässen, lika mycket av lust att få ett gott mål mat som för att hämnas på dem för all förtret, som de hade vållat honom. Han såg, att de foro österut, tills de kommo till Ronneby å. Sedan ändrade de riktning och följde ån mot söder. Han förstod, att de ämnade söka sig en sovplats utmed åstranden, och han tänkte, att han skulle bemäktiga sig ett par av dem utan särdeles stor svårighet.

Men när Smirre räv äntligen fick syn på det ställe, där gässen hade slagit ner, märkte han, att de hade valt en så väl skyddad plats, att han inte kunde komma åt dem.

Ronneby å är ju inte något stort eller mäktigt vattendrag, men den är likafullt mycket omtalad för sina vackra stränders skull. På flera ställen tränger den fram mellan branta bergväggar, som stå lodräta upp ur vattnet och äro alldeles överväxta med kaprifolium och hägg, med hagtorn och al, med rönn och vide, och det finns inte mycket, som kan vara angenämare en vacker sommardag än att ro fram på den lilla mörka ån och se uppåt på allt det mjuka, gröna, som hakar sig fast vid de barska bergväggarna.

Men nu, då vildgässen och Smirre kommo till ån, var det kall och ruskig vårvinter, alla träd stodo nakna, och det var nog ingen som tänkte det allra minsta på om strandbädden var ful eller vacker. Vildgässen prisade sin lycka, att de under en sådan där brant bergvägg hade funnit reda på en strandremsa, så pass stor, att de kunde få plats på den. Framför dem brusade ån, som var strid och stark nu i snösmältningstiden, bakom sig hade de en obestiglig klippvägg, och nedhängande grenar skylde dem. De kunde inte ha det bättre.

Gässen somnade genast, men pojken kunde inte få en blund i ögonen. Så snart som solen var försvunnen, kände han mörkrädsla och vildmarksskräck och längtade till människorna. Där han låg instoppad under gåsvingen, kunde han ingenting se och bara dåligt höra, och han tänkte på om det komme något ont åt gåskarlen voro han inte i stånd att rädda honom. Prassel och rassel hörde han från alla håll, och han råkade i sådan oro, att han måste krypa fram under vingen, och sätta sig på marken bredvid gässen.

Smirre stod på bergskrönet lång i synen och såg ner på vildgässen. "Det här förföljandet kan du så gärna överge genast," sade han till sig själv. "Du kan inte klättra utför ett så tvärbrant berg, du kan inte simma i en så vild ström, och det finns inte nedanför berget den minsta strimma av land, som leder fram till sovplatsen. De där gässen är för kloka för dig. Bry dig aldrig mer om att jaga dem!"

Men Smirre som andra rävar hade svårt att överge ett påbörjat företag, och han lade sig därför ytterst på bergkanten och tog inte ögonen från vildgässen. Medan han låg och betraktade dem, tänkte han på allt ont, som de hade gjort honom. Ja, det var deras skull, att han hade blivit utvisad från Skåne och hade måst flytta till det fattiga Blekinge. Han retade upp sig så, medan han låg där, att han önskade vildgässen döden, om han också inte själv skulle få äta dem.

När Smirres harm hade nått en sådan höjd, hörde han ett raspande i en stor tall, som växte tätt bredvid honom, och såg en ekorre komma ner ur trädet, häftigt förföljd av en mård. Ingen av dem märkte Smirre, och han satt stilla och betraktade jakten, som gick från träd till träd. Han såg på ekorren, som rörde sig bland grenarna så lätt som om han hade kunnat flyga. Han såg på mården, som inte var en fullt så konstfärdig klättrare som ekorren, men ändå sprang uppför och utför trädstammar lika tryggt som om de hade varit släta stigar i skogen. "Kunde jag klättra bara hälften så bra som en av de där," tänkte räven, "så skulle de härnere inte längre få sova i ro."

Så snart som ekorren hade blivit infångad och jakten var till ända, gick Smirre fram till mården, men stannade på två stegs avstånd, till ett tecken att han inte ville beröva honom jaktbytet. Han hälsade mycket vänligt på mården och lyckönskade honom till fångsten. Smirre lade sina ord väl, som rävar alltid göra. Mården däremot, som med sin långsmala kropp, sitt fina huvud, sitt mjuka skinn och sin ljusbruna halsfläck tog sig ut som ett litet under av skönhet, var i själva verket bara en rå skogsbo, och han svarade honom knappast. "Det förvånar mig ändå," sade Smirre, "att en sådan jägare, som du är, nöjer sig med att jaga ekorrar, när det finns så mycket bättre villebråd inom räckhåll." Här höll han inne, men när mården bara grinade åt honom helt oförsynt, fortfor han: "Kan det vara möjligt, att du inte har sett vildgässen, som står här under bergväggen? Eller är du inte nog god klättrare för att kunna komma ner till dem?"

Denna gången behövde han inte vänta på svar. Mården rusade emot honom med ryggen krökt och varje hår på ända. "Har du sett vildgäss?" fräste han till. "Var står de? Tala om det genast, eljest biter jag av dig strupen!" - "Nå, du får komma ihåg, att jag är dubbelt så stor som du, och vara en smula hövlig. Jag begär inte bättre än att får visa dig vildgässen."

Ögonblicket därefter var mården på väg utför branten, och medan Smirre satt och såg hur han svängde sin ormsmala kropp från gren till gren, tänkte han: "Den där vackra trädjägaren har det grymmaste hjärta i hela skogen. Jag tror, att vildgässen ska få mig att tacka för ett blodigt uppvaknande."

Men just då Smirre väntade att få höra gässens dödsskrän, såg han mården falla från en gren och plumsa ner i ån, så att vattnet stänkte högt. Strax därpå smällde det starkt i hårda vingar, och alla gässen lyfte under brådskande flykt.

Smirre ämnade genast skynda efter gässen, men han satt kvar, ända tills mården kom uppklättrande. Den stackaren var dyvåt och stannade då och då för att gnida huvudet med framtassarna. "Var det inte det jag trodde, att du var en drummel och skulle ramla i ån?" sade Smirre föraktligt.

"Jag hade inte burit mig drumligt åt. Du behöver inte gräla på mig," sade mården. "Jag satt redan på en av de nedersta grenarna och tänkte över hur jag skulle komma åt att riva ihjäl en hel mängd av gässen, när en liten parvel, som inte var större än en ekorre, rusade opp och kastade en sten i huvudet på mig med en sådan kraft, att jag föll i vattnet, och innan jag hann att kravla mig opp..."

Mården behövde inte berätta vidare. Han hade ingen åhörare mer. Smirre var redan långt borta, på väg efter gässen.

Under tiden hade Akka flugit söderut, medan hon sökte en ny sovplats. Det fanns ännu en smula dagsljus, och därtill stod halvmånen högt på himlen, så att hon kunde se någorlunda. Till all lycka var hon väl hemmastadd där i trakten, där i trakten, därför att det hade hänt mer än en gång, att hon hade blivit vinddriven åt Blekinge, när hon om vårarna hade rest över Östersjön.

Hon följde ån, så länge som hon såg den slingra fram genom det månljusa landskapet som en svart, blänkande orm. På så sätt kom hon ända ner till Djupafors, där ån först gömmer sig i en underjordisk ränna och sedan klar och genomskinlig, som om den voro av glas, störtar sig ner i en trång klyfta, mot vars botten den slår sönder sig i glittrande droppar och kringflygande skum. Nedanför det vita fallet lågo några stenar, mellan vilka vattnet brusade bort i vild fors, och här slog Akka ner. Detta var återigen en god sovplats, i synnerhet så där sent på kvällen, när inga människor voro i rörelse. I solnedgången hade nog inte gässen kunnat slå sig ner där, för Djupafors ligger inte i någon ödemark. På ena sidan om fallet reser sig en pappersmassefabrik, och på den andra, som är brant och trädbevuxen, ligger Djupadals park, där människor ständigt ströva omkring på de hala och branta stigarna för att glädja sig åt den yra strömmens brusande färd nere i klyftan.

Det var på samma sätt här som på det förra stället, att ingen av resenärerna tänkte det minsta på att de hade kommit till en vacker och vittberömd plats. Snarare tyckte de väl, att det var hemskt och farligt att stå och sova på hala, våta stenar mitt i en dånande fors. Men de fingo ju vara nöjda, bara de voro fredade för rovdjur.

Gässen föllo genast i sömn, men pojken hade inte ro att sova, utan satt bredvid dem för att kunna vaka över gåskarlen.

Om en stund kom Smirre springande utmed åstranden. Han fick genast syn på gässen, där de stodo ute i skumvirvlarna, och förstod, att han inte heller nu kunde komma åt dem. Men han kunde inte förmå sig att överge dem, utan satte sig på stranden och betraktade dem. Han kände sig mycket förödmjukad och tyckte, att hela hans anseende som jägare stod på spel.

Rätt som det var såg han en utter komma krypande upp ur forsen med en fisk i munnen. Smirre gick emot honom, men stannade på två stegs avstånd för att visa, att han inte ville ta ifrån honom jaktbytet. "Du är en märkvärdig en, som nöjer dig med att fånga fisk, när det står fullt med vildgäss ute på stenarna," sade Smirre. Han var så ivrig, att han inte hade tid att lägga sina ord så väl, som han brukade. Uttern vände inte en gång på huvudet utåt strömmen. Han var en landstrykare som alla uttrar, hade många gånger fiskat vid Vombsjön och kände väl till Smirre räv. "Jag vet nog hur du bär dig åt för att narra till dig en laxöring, Smirre," sade han. - "Jaså, är det du, Gripe," sade Smirre och blev glad, därför att han visste, att den här uttern var en djärv och kunnig simmare. "Jag undrar inte på att du inte vill se åt vildgässen, när du inte är i stånd att komma ut till dem." Men uttern, som hade simhud mellan tårna, en styv svans, som var så god som en åra, och en päls, som var ogenomtränglig för väta, ville inte ha det sagt om sig, att det fanns en fors, som han inte kunde rå med. Han vände sig mot strömmen, och så snart som han hade fått syn på vildgässen, slängde han fisken ifrån sig och störtade utför den branta stranden ner i ån.

Om det hade varit längre lidet på våren, så att näktergalarna i Djupdals park hade varit hemma, skulle de sedan i många nätter ha sjungit om Gripes strid med forsen. För uttern blev flera gånger bortryckt av vågorna och förd neråt ån, men han kämpade sig ständigt uppåt igen. Han sam fram i dödvatten, han kröp över stenar och kom så småningom närmare vildgässen. Det var en vådlig färd, som väl kunde ha förtjänat att bli besjungen av näktergalarna.

Smirre följde med blicken hans väg, så gott han kunde. Till sist såg han, att uttern var i färd med att klättra upp till vildgässen. Men just då skrek det till gällt och vilt. Uttern störtade baklänges ner i vattnet och rycktes bort, som om han hade varit en blind kattunge. Strax därpå smällde det hårt i gässens vingar. De lyfte och foro bort för att skaffa sig en annan sovplats.

Uttern kom snart upp på land. Han sade ingenting och började att slicka den ena framfoten. När Smirre hånade honom, därför att han inte hade lyckats, bröt han ut: "Det var inget fel på min simkonst, Smirre. Jag hade lyckats ända fram till gässen och skulle just klättra opp till dem, när en liten parvel kom springande och högg mig i foten med något vasst järn. Det gjorde så ont, att jag förlorade fotfästet, och så tog forsen mig."

Han behövde inte berätta mer. Smirre var redan långt borta, på väg efter gässen.

Ännu en gång måste Akka och hennes flock ut på nattlig flykt. Till all lycka hade månen inte gått ner, och med hjälp av dess ljus lyckades det henne att finna en annan av de sovplatser, som hon kände till där i trakten. Hon följde åter den blänkande ån mot söder. Över Djupdals herrgård och över Ronnebys mörka tak och vita vattenfall svävade hon fram utan att slå ner. Men ett stycke söder om staden, inte långt från havet, ligger Ronneby hälsobrunn med badhus och brunnshus, med stora hotell och sommarbostäder för brunnsgäster. Allt detta står tomt och öde på vintern, som alla fåglar nogsamt veta, och mångfaldiga äro de fågelskaror, som under hårda stormtider söka skydd på de övergivna byggnadernas altaner och verandor.

Här slogo vildgässen ner på en balkong, och som vanligt somnade de genast. Pojken däremot kunde inte sova, därför att han inte ville krypa in under gåskarlens vinge.

Balkongen vette mot söder, så pojken hade utsikt över havet. Och när han nu inte kunde sova, satt han och såg på hur bra det tog sig ut, när hav och land möttes i Blekinge.

Se, det är så, att hav och land kunna mötas på många olika sätt. Mångenstans kommer landet ner mot havet med flacka, tuviga ängar, och havet möter landet med flygsand, som det lägger upp i vallar och drivor. Det är, som om de båda tyckte så illa om varandra, att de bara vilja visa det sämsta de äga. Men det kan också hända, att när landet kommer ner mot havet, reser det upp en mur av berg framför sig, som om havet skulle vara något farligt; och när landet gör så, går havet emot det med vreda bränningar, piskar och ryter och slår mot klipporna och ser ut, som om det ville slita sönder landbacken.

Men i Blekinge går det helt annorlunda till, när hav och land mötas. Där splittrar landet sönder sig i uddar och öar och holmar, och havet delar sig i fjädrar och vikar och sund, och det är kanske detta, som gör, att det ser ut, som om de skulle mötas i glädje och endräkt.

Tänk nu först och främst på havet! Långt ute ligger det ödsligt och tomt och stort och har inte något annat att göra än att rulla sina gråa vågor. När det kommer inte mot land, råkar det på det första skäret. Detta tar det genast väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket och grått, som det självt är. Så möter det ännu ett skär. Med detta går det likadant. Och ännu ett. Ja, det går likadant med detta också. Det blir avklätt och utplundrat, som om det skulle fallit i rövarhänder. Men så komma skären allt tätare, och då förstår havet visst, att landet sänder emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet. Det blir också allt vänligare, ju längre inåt det kommer, rullar sina vågor mindre höga, dämpar sina stormar, lämnar grönska kvar i sprickor och rämnor, fördelar sig i små sund och vikar och blir till sist inne vid land så ofarligt, att småbåtar våga sig ut på det. Det kan visst inte känna igen sig självt, så ljust och vänligt har det blivit.

Och tänk så på landbacken! Den ligger enformig och är sig lik nästan överallt. Den består av flacka åkerfält med en och annan björkhage mellan dem eller också av långsträckta skogsåsar. Den ser ut, som om den bara tänkte på havre och rovor och potatis och gran och tall. Så kommer en havsvik, som skär långt in i den. Det bryr den sig inte om, utan kantar den med björk och al, alldeles som om den vore en vanlig sötvattenssjö. Så kommer ännu en vik infarande. Inte heller den bryr landbacken sig om att krusa för, utan den får samma beklädnad som den första. Men så börjar fjärdarna vidga sig och bryta sig. De splittra sönder fälten och skogarna, och så kan inte landbacken undgå att märka dem. "Jag menar, att det är själva havet, som kommer," säger landbacken, och så börjar den att pynta ut sig. Den kransar sig med blommor, far upp och ner i backar och kastar ut öar i havet. Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar bort dem som gamla vardagskläder och ståtar sedan med stora ekträd och lindar och kastanjer och med blommande lövängar och blir så grann som en herrgårdspark. Och då den möter havet, är den så förändrad, att den inte kan känna igen sig själv.

Allt det där kan man ju inte riktigt se, förrän det blir sommar, men pojken märkte ändå hur mild och vänlig naturen var, och han började känna sig lugnare än förut på natten. Då hörde han plötsligt ett starkt och hemskt tjut nerifrån badhusparken. Och när han reste sig upp, såg han en räv stå i det vita månskenet på planen under balkongen. För Smirre hade följt efter gässen än en gång. Men när han hade funnit platsen, där de hade ställt sig, hade han förstått, att nu var det omöjligt att komma åt dem på något sätt, och då hade han inte kunnat låta bli att tjuta av förargelse.

När räven tjöt på detta sätt, vaknade den gamla Akka, förargåsen, och fastän hon nästan ingenting kunde se, tyckte hon sig ändå känna igen rösten. "Är det du Smirre, som är ute i natt?" sade hon. - "Ja," sade Smirre, "det är jag, och jag vill nu fråga vad ni gäss tycker om den natt, som jag har skaffat er." - "Är det din mening att säga, att det är du, som har sänt emot oss både mården och uttern?" frågade Akka. - "En god bragd ska inte förnekas," sade Smirre. "Ni ha en gång lekt gåsleken med mig. Nu har jag börjat leka rävleken med er, och jag är inte sinnad att upphöra med den, så länge som en enda av er finns i livet, om jag så skulle nödgas följa er över hela landet." - "Du, Smirre, borde ändå tänka på om det är rätt av dig, som är väpnad med både tand och klo, att på detta sätt förfölja oss, som är försvarslösa," sade Akka. Smirre tyckte, att Akka lät rädd, och han sade hastigt: "Om du, Akka, vill ta och kasta ner till mig den där Tummetott, som nu så många gånger har stått mig emot, så lovar jag att sluta fred med dig. Jag ska då aldrig mer förfölja varken dig eller något av de dina." - "Inte kan jag ge dig Tummetott," sade Akka. "Från den yngsta till den äldsta av oss vill vi gärna ge våra liv för hans skull." - "Håller ni honom så kär," sade Smirre, "då lovar jag dig, att han ska bli den första av er, som jag ska kräva hämnd på."

Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsänt ett par vrålande till, blev allt tyst. Pojken låg alltjämt vaken. Nu var det Akkas ord till räven, som hindrade honom från att sova. Aldrig hade han trott, att han skulle få höra något så stort, som att någon ville våga livet för hans skull. Från den stunden kunde det inte mer sägas om Nils Holgersson, att han inte tyckte om någon.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k8.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free