Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag teg. En sådan otäck karl. Han var
ju som ett enda frågetecken.
"Det gjorde jag upp," svarade jag
slutligen och tänkte på klänningen, som syddes
i våras. Han måtte i alla fall sett, att jag
inte ville ingå vidare på det ämnet, och vi
sutto tysta en stund. Inom mig undrade
jag, vem han var, vad han hette, varför han
hade kommit, men höll mig för god att fråga.
Det kunde han väl för resten själv förstått,
att jag gärna velat veta.
Då kommer Lova som en räddande ängel.
Gamla kära Lova, med sin enda, stora tand
och sina vänliga, utstående ögon. Allting
är utstående hos henne: måge, tand, ögon,
den kullriga pannan — alltsammans gör sitt
bästa att skjuta fram och säga:
"Här är jag. Det är inte mycket, men
jag gör vad jag kan."
I samma ögonblick, som hon kommer
vankande, rusar denne märkvärdige unge man
upp och omfamnar henne, och hon snyftar
och skrattar om vartannat och säger:
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
