Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När han kom fram mot bygärdena och såg
Edlas hem, uppe på Håkemålas högsta höjd,
blev han dock lite långsammare i takten. Det
är nog så att en oviss friarstig är den tyngsta
väg man kan gå och nu var Efraim oviss.
Byggningen låg där på åsen och såg så mäktig och bred
ut och fönstren blickade nästan hånleende mot
den förmätne bondpojken, som kom för att tränga
sig in. Modet sjönk, sjönk så, att när han stod
på förstubron tänkte han bara låna en sak, vad
som helst för att få ett ärende. Han kunde ju låna
en vävsked åt sin mor.
Så stod han där inne, innanför dörren till
storrummet och bockade för Edlas far, tog i hand
och tackade för sist.
— Jasså du är ute, Efraim, sa gubben vänligt.
Sitt ner. Hur mår ni hemma till ert?
— Å dä ä bra, sa Efraim och satte sig på
sofflocket. Men det var allt han fick fram, för
vävskeden ville han inte ta till förrän han
verkligen behövde den.
— Va gör du nu, kom det vidare från gubben.
— Står för virkeslastningen åt Zackrisson ve
station.
— A tjänar bra?
— A ja, kan inte klaga, men jag tänker på
något annat.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
