Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plattan ställes för att torka 12—24 timmar. Derefter inrifver man
ytan med i svag fernissa hårdt (litet fernissa och mycket färg) rifvet
blyhvitt eller zinkhvitt, men endast tunt. Kartongen blir nu, när den
torkat, hård och fast nog för att motstå tryckningen. Innan
tryckningen företages, måste ytan, när den är fullkomligt torr, afslipas med
en slät pimpsten med afrundade kanter och litet linolja, så mycket
att den blir jemn. Slipmassan aflägsnas med en fin linnelapp. Dessa
plattor få icke vaskas med lut eller terpentin, utan rengöras med en
linnelapp doppad i linolja. Får färgen torka in, måste plattan, när den
ånyo skall begagnas, åter slipas med pimpsten och olja, dock icke mer
än att ytan blir jemn. Den möjligen qvarsittande gamla färgen har
intet inflytande på den efterföljande.
Tonplattor af trä taga, om1 de ej äro af bästa sort, ofta icke
väl färg och lemna således en otillräckligt täckt ytå. Detta afhjelpes,
om man ett dygn före tryckningen väl inrifver ytan med fernissa och
låter denna torka. Fernissan täcker då alla porer, så att den i färgen
befintliga fernissan icke indrages deri. Plattan rengöres före begagnandet
med benzin och får sedan riktigt torka.
Skall tryckningen ske å typer, så lappas såsom för vanlig stilform,
sker den å slät platta, så böra möjligen varande ojemnheter efter hand
afhjelpas genom rifna pappersstycken af olika tjocklek, men icke på
en gång och icke med klippt papper, emedan detta markerar sig på
den jemna ytan så, att trycket blir ojemnt.
De vanligast, förekommande tonfärgerna äro: grått, som erhålles
genom blandning af zinkhvitt med litet meloriblått och en liten del
svart; grönt, som fås af hvitt, blått och kromgult; blått af hvitt och
litet pariser- eller meloriblått; gult af kromgult och hvitt och (om
tonen skall gå något i rödt) litet zinober. Zinkhvitt är vanligen
hufvrfd-färgen vid alla tonfärger; kremserhvitt bör icke begagnas, emedan det
af sätter sig på plattan. Vill man hafva färgen mörkare, så får man
icke låta förleda sig att taga mera färg, utan detta måste ske genom
tillrifning af den färgsort som behöfves. Färgen hålles i allmänhet
litet tunnare än för vanligt färgtryck och hellre för ljus än för mörk,
ty det är om så behöfves lättare att få den mörkare än ljusare. Vid
tontryck bör man hålla så litet färg som möjligt, men använda så
många valsar som maskinen tillåter. Synes tonytan fläckig eller
strim-mig, är endera färgen icke väl rifven eller äro valsarne icke ordentligt
stälda, så att de jemnt kunna utrifva färgen. Svarta punkter härröra
vanligen från ej tillräckligt väl rengjorda valsar, å hvilka förut
begagnad mörkare färg qvarsitter.
Puderfårg och brons. Dessa påströs med en bomullstapp,
sedan ett afdrag tagits med passande färg; när aftrycket fått torka,
borttages öfverflödig färg eller brons medelst en ren bomullstapp.
Puderfärger lämpa sig egentligen endast till tryck å krit- eller
glacépapper, ty äfven på det bäst satinerade papper fastnar färgstoffet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
