Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnessång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”■T lyg, sångens dufva, öfver tidens bölja
Till fjerran stranden af den dolda o,
Der glömskans nattliga dämoner dölja
De runor, Skalden går att blomsterströ!
Dock, vill hans Genius an hans vandring följa,
Skall minnets stjerna ej i molnen dö;
Inom -sin själ, fastän i bleknadt skimmer,
Ett återsken han af dess glans förnimmer.”
En anslagston så ifrån harpan klingar
I Lugnets däld 1), der vandrar’n ensam stod.
Än åskan gömde sina ljungeldsvingar;
Men bäfvande Natur’n dess hot förstod:
En stilla dÖdssu‘ck genom nejden svingar,
Och mörk sönk q väl len öfver lund och flod.
Det var en sorgfest åt en tid, förfluten,
At Sångmön här, af Kärleken förskjuten.
Snart, vid en blixt, som molnet gepomlågar,
En luftig bild ur natten höjde sig:
wKom!” — hörs en röst — wdu ensam efterfrågar
Mitt fordna tjäll; du ensam minnes mig,
När tiden kallt förbi min urna tågar.
Mitt öde vill jag nu förtälja dig
Bland spillrorna, der känslans offer gråtit
Och sorgens lif åt dikten öfverlåtit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
