Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sköna Cunnigunda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skogarne; ty de unga Riddarne roro forsvunna,
och Valdineaus egen vatma for dessa nojen hads
afsvalnat med styrkans ilder. Di sade han
första gingen, sackande, till den tysta, med sin inre
smärta kämpande Borgfrun:
”Hvarfore har God nekat oss barn? Hvarfore
flr jag icke lemna ett välfrejdadt namn i arf it
en föryngrad att? Sjelf är jag snart ett fallet
träd, som ej lemnar minsta spår, hurn stolt liet
hoj de sig mot himmelen, ait dricka lj osets evigt
ungdomliga yigor!”
Länge hade dessa ord, likt dödsklockans
ljud, isat Cunigandas hjerta; men da Valdineau
oftare förnyade denna klagan, ja, nästan gjorde
den till deras enda samtalsämne, blef hon
slutligen en gång, vid utbrottet af de brinnande
sam-vetsqvalen, ej mera mägtig ätt bära
förställningens vapen. Hon kastade sig, nedtryckt af sitt
brott, till Riddarens fotter, och bekände
Vero-nicas djefvulskonst på deras brolloppsdag.
På en gång uppflammade vredens maktiga
liga i Riddarens barm, och hans ogon gnistrade
åfsky och förbannelse:
”Gå, synderska!” — dånade hans rost till
den arma, forgråtna makan, som låg vid hans
fotter — ”Gå, lat din isyn ej förnya helvetet i mitt
brost. Gi, innan mordstålet blixtrår i min hand;
ty denna famn , som med kärlekens rena himmel
räcktes dig, denna borg, som mina stamfader
appbyggde uatler glansen sin ära, kunna; ?j
mera’ upptaga dig, jordens afskum!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
