Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tårglänsande, med gäckadt hopp,
Hon fåfängt slår sitt öga opp.
Ett krossadt hjerta ensamt klagar:
»Farväl min ungdoms ljusa dagar,
Och du, som var mitt lif, min själ,
Min kärleks gyllne dröm, farväl! . . .
Men, förr må sol och stjernor vika
Ur sina banor, kastas ut
I intets natt vid verldens slut,
Än jag mitt hjertas tro skall svika.»
Dock när Camare ensam blef,
Uppå sitt knä ett blad hon skref:
»Mitt unga lif, det ljufva, sälla.
Invid ditt bröst, likt öknens källa,
Som svalkar lågan i mitt blod,
Må helre tusen dödar lida,
Än tråna bort vid Tamers sida,
Lik ros vid Döda Ilafvets flod!
Smyg, Ferab! att min boning hinna,
En leopard på nattens stig —
Då lägrets eldar mer ej brinna,
Och öfverallt jag följer dig!»
Och genast med sin ljufva stämma,
Att sorgens tysta klagan hämma,
En dufva till sitt bröst hon slöt,
Och suck och tår på vingen göt:
»Du af min Ferab är ett minne,
Dock ej hos sorgen mer härinne
Du är en fånge — nej, till den,
Som är mitt lif i kärleken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
