Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET OSYNLIGA LEENDET
1 1
Jag ler verkligen åt allt detta — men man
ler ju aldrig elakt, när man vet, att man ler åt
sig själf.
Och hvarför ler jag? Många säga, att man
bör gråta. Hvarför gråter jag inte?
Ja, hvarför gråter jag inte?
Det finns så många, som gråta, och några ha
gjort det så vackert och blifvit så berömda
därigenom, att man kunde önska sig äga deras
förmåga.
Medan jag ännu gick och såg på husen och
gatorna och människorna, då hände det ofta, att
jag försökte gråta framemot natten. Dels tyckte jag
mig höra inom mig de stora gråtarnas röst; dels
syntes mig det hela så förvirradt, så grymt, så
planlöst, att hjärtat kröp ihop och gömde sig som
ett litet barn i kroppens mörkaste vrå.
Människorna voro mina fiender, ty de kommo ju icke
fram och togo mig i hand, och hvarandras
fiender, ty de talade alltid illa om hvarann. Jag
föraktade dem, och ingenting kunde vara lättare, ty
inte nog med att de förtalade hvarann på morgonen,
de voro dessutom goda vänner på kvällen och
förtalade då gemensamt några andra. Och strax
tyckte jag, att det var upprörande, och skyndade
att förtala dem alla inför sådana, som hade min
uppfattning. Sålunda var det hela dagen från
morgon till kväll en mångfärgad väf af det mest
olikartade förtal; det gaf på den tiden ett visst
välbefinnande, och man kände då ännu inte till något
annat.
Men åren gingo, och det började bli öppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
