Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
DET OSYNLIGA LEENDET 12 1
sjö, och vinden friskade på. Då såg jag med
motvillig häpnad, att dessa, som jag så illa förtalat
och som förtalat hvarandra, voro duktiga,
skickliga och behjärtade människor.
Och man blir ju till sist ensam, man hör sin
egen röst, och man blir förfärad.
Hvad skall man då göra? Skall man gråta?
De stora gråtarnas röst i ens inre har för
längesedan tystnat; ja, man har glömt allt detta. Men
skall man gråta ändå? Många gånger känner man
sig nära. Allt är fortfarande så grymt och så
planlöst, och egentligen är det nu värre än förr.
Ty förr kände man sig öfver alla de andra, men nu
liar man fallit ohjälpligt, man känner och vet,
att man inte är bättre än någon, kanske sämre
däremot än många.
Då lyser det sakta upp i ens inre. Man märker,
att man i alla dessa år har lett åt sig själf. Man
har inte sett det förr, ty ögonen ha ju olyckligtvis
suttit i ens eget hufvud.
Och hvad skall man göra om inte fortsätta?
Så ler man. Man ler tanklöst i ännu några år.
Men då börjar man att se, hur öfver lifvet reser sig
detta osynliga lif, om hvilket jag har talat. Och då
förändrar sig leendet. Det blir ett osynligt leende.
Hvad innebär detta leende? Förlåtelse? Hvad
har man egentligen förbrutit? Nej, inte förlåtelse.
Men kanske förståelse.
Man känner sig som en form, i hvilken själfva
lifvet gjuter sig. Och efter den formen är det ens
osynliga människa tar gestalt. När man nu ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
