Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
DET VÄLSIGNADE ARBETET
år. Och likafullt! Han såg, såg, såg, hur det
rörde sig skaror af hvita människor på topparna.
På isen likadant. Hvart han såg likadant. I luften.
Mot månen. På himlen.
Han såg dem inte ändå med sina kroppsliga
ögon, ty han såg ju så tydligt, hur allt var som
vanligt. Nej, det var, som om det funnes en annan
bild inne i hans öga; och den lade sig öfver den
yttre bilden, och sålunda uppkom detta underliga
dubbellif.
Nu var han redan långt ute på stranden, och
han såg fyrens ljus i horisonten. Det var så starkt
månsken, att han tydligt urskilde fyrtornet och
fyrmästarens hus, och han såg isblocken på grundet
utanför.
Han frös af rädsla, men han ville icke ge sig.
Han gick ända ner i stranden för att höra, hur
ljuden bubblade upp mellan isflaken. Det lät
tydligt och klart söm jämmer af människor; han kunde
urskilja olika röster, gråt, rop, suckar och
plötsliga skrin. Iian kunde höra gnissel, som om man
skrufvat till pinoredskap, han kunde höra
slammer, som om man slagit skyfflar mot järnstänger,
dån, som om man hastigt slängt grytlock på
spishällar, sjudande bubbel, som om man kokat något,
skratt och prat och svordomar; — och han såg
helvetet för sin inre syn.
Härute stod också skogen ända ner till
stranden, och det grät inne i skogen, som om nyfödda
barn hade legat utkastade i drifvorna. Plötsligt
rasade snön från en gren, och då trodde han, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
