Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DF.T VÄLSIGNADE ARBETET
107
en förskrämd moder flydde, sedan hon kastat sitt
barn ifrån sig.
Och månen hade förändrats.
Nu såg han, hvad denna blanka rundel
egentligen var. En spindel var den, som kröp på himlen.
Den spann sitt fina, dammiga nät kring skogen,
öfver stranden, och hvad var den frossa ban kände,
om inte en köld, som nätet omsvepte honom med.
Han kunde se detta oändligt fina nät öfver sin röck,
på sina galoscher, på sin handske.
Han kände, hur hvarje hvass stråle, som
fingrade efter honom, sög ur hans hjärna, och han
kände redan en tomhet och en kyla vid tinningarna.
Men han sprang inte. Han sprang inte, ty
det föreföll honom, ja, det. var en besynnerlig
tanke, som kom gud vet hvarifrån.
Han fick för sig, att alla dessa osynliga väsen,
som han såg, hade blifvit uppätna af månen. Inte
direkt uppätna, de hade nog fått lefva, som alla
andra människor, men deras själ — så att säga —
hade månen fångat, och nu irrade deras själar —
ah, nu förstod han denna fasansfulla tystnad! Alla
dessa själar hängde i månens nät. De tillhörde
lefvande människor! Men hur hade de kommit
dit! Han kände, att det var därför att de sprungit!
Sprang han nu, då var han förlorad, då samlade
månen alla sina strålar omkring honom och sög
själen ur honom, och så skulle han bli som de
andra.
Han gick sålunda, men han kände sig lätt
som ett löf. Han sveptes bort öfver vägen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
