Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
SKEDEN
hvad som nu skulle ske; men kyrkklockorna
dånade i vinden, tungt och sorgset, ibland starkare,
ibland svagare, som en stämma, hvilken stundom
svällde af jämmer och stundom kväfdes i
snyftningar Och vinden drog förbi, fylld af prassel,
hviskning och sus från kyrkogårdens trädkronor.
Båda stodo stilla, de sågo och sågo inte ändå,
de hörde och hörde inte ändå, de lefde, men det
var, som de inte längre hade något medvetande.
Himlen, molnen, fälten och de aflägsna bergen
speglade sig i deras ögon, och dessa ögon
vidgades, till dess att tårarna brusto fram.
Då vände sig Maria Hökert bort, torkade
tårarna, gaf handen åt Jakob Unæus och sade:
Vi voro ju så goda vänner!
Han vaknade och tog hennes arm.
Kom! sade han och andades häftigt, och de
skyndade, utan att säga något mer, till det lilla
sommarvärdshuset nere vid bäcken.
Just vid själfva bäcken fanns en sval grotta
med ett murket bord; solfläckarna dansade på dess
mossiga skifva, och bruna blad föllo ibland till
marken. Fälten gungade alltjämt framför dem,
solbelysta och gula, och där vattnet droppade i bäcken,
skimrade små regnbågar.
Maria Hökert satte sig på grässoffan, och
Jakob Unæus föll på knä framför henne. Han sträckte
sig upp mot hennes mun, hon blundade och
sänkte sin, då blundade båda och kysste
hvarandra. Han reste sig långsamt och böjde henne
bakåt, fattade med båda händer om hennes nacke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
