Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEDEN
•229
inbilla sig, att hon blott var en dunst, genom hvilken
solskenet lyste; bela världen glimmade i denna
ånga, stilla och daggig, och sålunda blef hon
förenad till ett med sina afhållna blommor och med
den öfriga, naturen.
Men när Jakob Unæus gick, saknade hon
honom inte; inte heller längtade hon efter honom;
inte heller mindes hon mer än ett ocli annat ord
af hvad han sade; men hon var tacksam, att han
skänkt henne detta sken; och hon välsignade
skeden, som hon slängt på hans näsa.
Och sålunda gingo dagarna, en efter en, och
aJlt var Jugnt, som om det aldrig skulle bli på
annat sätt. Men det måste ju alltid förändra sig
förr eller senare, och en natt kom förändringen
helt oförmodadt.
Det var ett. sällskap, som farit ut till
Skatavikens fiskläge för att se hafvet i månsken; och
bland deltagarna voro äfven Jakob Unæus och
Maria Hökert.
Hon stod ensam på fördäck och betraktade
fullmånen. Jord och vatten tycktes ligga höljda i
en blå och svagt skimrande aska, och månen var
en ensam svan gungande på ett aflägset haf. En
stor, enslig världssvan, glidande rundt jorden som
rundt en holme i hafvet.
Det är en vacker bild I tänkte hon.
När man kommit ut på klipporna, frågade
hon Jakob Unæus:
Hvad tycker du, att månen liknar, Jakob?
Jag har ingen fantasi, svarade han, och
därför tycker jag, att månen inte liknar någonting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
