Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
OCKSÅ MÄNNISKOR
Då blottades pannan och håret, och nu fick
hufvudet sin fullstänidga karaktär. Det var ett
melankoliskt, vanvårdad! och illa medfaret hufvud.
Håret, var stripigt ocli tunt, pannan hade en knöl
öfver hvart ögonbryn och en grubba i midten med
streck och ripor, och från de båda knölarna runnö
dessa ripor ner mot tinningar och kinder och för
svunno i skägget.
Det var en hvitblå, ostadig, orolig blick i dessa
slocknande ögon; och munnen var klumpig och
ryckte ständigt på ett smärtsamt sätt.
Den som på sitt yrke tjänat sig en verkstad
med kunder, hustru, barn och gesäller, för honom
är det ingen konst att lefva. Och för den, som
är gesäll i en sådan dundrande verkstad, för
honom är det heller ingen konst. Ty då vänta ju
bådo egen verkstad, egen hustru, egna barn och
egna gesäller. Men för den, som är gammal och
hemlös och har drifvit från ort till ort i många
herrans år och slutligen kommit längst ut i hafvet
bland de fattiga fiskrarna, för honom är det kanske
inte så lätt alla gånger. Men det hade Karlsson
aldrig sagt.
Där han nu stod vid dörren, belyst af det
oroliga skenet från spiselhällen, var han som en
böjd skugga af fattigdomen och ödmjukheten. Och
nu sade han:
Guafton!
Den gamle godmodige Erik Hardin, som satt.
framför elden, tog pipan ur sitt yfviga skägg och
svarade:
Guafton, Karlsson I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
