Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
DEN TYSTE
III.
Det var efter en solig dag, och mannen hade
gjort en promenad långt utom staden. När han
kom hem, tindrade redan vårstjärnorna, och luften,
som under dagen varit våt och ljum, kylde nu som
is. Då stod hela naturen stilla, och alla linjer
syntes klarare och fastare än annars. Det som
var aflägset föreföll ritadt på den underligt blåa
himlen; och fullmånen lyste öfver staden, röd som
den glödande rundelen efter ett bål.
Den gamle mannen kände sig både lycklig och
sorgsen, och han gick långsamt in till sig. I hans
rum härskade skymning, med skära sken af
månen. Och det var så stilla, som om han själf
legat död i rummet intill.
Han tände inte lampan utan satte sig i
gungstolen vid fönstret, och som alltid, när han gått
ute i naturen och betraktat tingen och grubblat,
talade han för sig själf; ty om höga och
vördnadsvärda frågor talade han, men endast med sig själf,
med de döda och med böckerna.
Ni äro det gåtfullaste af allt, mina goda
stjärnor! sade han. Den ene går efter den andre, och
när jag ser er alla, bilda ni ett långt tåg.
Ja! Jag föreställer mig, att om jag sutte i
en liten båt midt i en stor krigsflotta på flera
hundra fartyg, då skulle jag kunna tro, att denna
flotta vore oändlig och inte hade något slut. Men
om jag återigen stode på ett högt berg, så skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
