Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
DEN TYSTE
för allt inte, att det själf en gång skall dö. Ibland
tänker det i alla fall framför sig och undrar, hur
länge det skall fortgå på detta samma sätt. Och
då ser det inget slut, alltjämt samma sak, alltjämt
solsken och regn och snö, och alltjämt far och
mor och syskon, och alltjämt frukost och middag
och kväll. Då ryser det och gråter och tänker
förskräckt: det skall aldrig ta slut!
Jag vill gärna välsigna döden. Inte därför att
jag längtar efter den, men därför att den har
gjort människans lif så vackert, som det är. I
allting spårar jag dödens makt och öfverhöghet.
Ju mer jag nalkas den, ju mer jag gör klart för
mig, att nu snart är det slut, desto vackrare blir
allt. Det är, som att gå i en stad, där man länge
har bott, medan solen sjunker och båten ligger
färdig att kasta loss.
I början älskar man inte jorden. En yngling
är inte så fäst vid den som jag, gamla gubbe.
Om en yngling stannar och betraktar marken och
tänker och gör klart för sig, att just denna mark
skall ta. honom i sitt våld, då känner han kanske
till och med hat mot denna mark som mot en
fiende. Det är så mycket, han ännu inte har
fullgjort. Men jag har fullgjort lifvet, och det
enda, som nu väntar mig, det är just marken, i
den skall jag snart gå ner. Och jag har redan
börjat älska den som en god vän eller
anförvant eller som en del af mig själf.
Hvad månen lyser! sade den gamle plötsligt
och betäckte ögonen med handen.
Att dö! Att inte bli mer än en röst i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
