Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
I VÅRSTORMARNAS TID
syns änna mot luften. Men soln lyse för starkt. Jag
kan int se.
Erik spejade i sin tur länge, men det var svårt
att få sikt, ty hafvet gick i dyningar och
solreflexerna korsades och af isblocken tindrade gnistorna
tätt. Han skuggade med handen öfver ögonen och
kunde långt ut mot luften och den taggiga
drifis-kedjan slutligen upptäcka något, som
verkligen liknade en pinne. Båda ansträngde ögonen för
att få klart för sig, hvad det kunde vara, och de
glömde skäljakten.
— Vi måste se, hvad det är, sade Erik, och
Jonas var lika hågad, och de gingo ner till strand,
sköto ut båten och rodde öfver det tomma vattnet
ut till drifisbandet.
Ju närmare de kommo, desto tydligare hörde
de ljuden af den drifvande isen. Blocken rördes
makligt i dyningen, vattnet sögs in i håligheter,
som liknade profrör, och pressades ut med ett
pipande ljud, sörjan frasade som siden, det klingade
af oupphörliga sammanstötningar, och under det
hela hördes ett dån, som om kanonvagnar kört
fram på hafsbottnens väldiga bullerstenar. Denna
jämrande musik spelade hafvet för några måsar,
knipor och skälar.
Erik satt bak och rodde styrårorna. Han fick
vaksamt följa blocken på deras långsamma gång
utåt och lotsa fram båten genom rännor, som vuxo
till sund, förvandlades till vikar, stora fjärdar och
små inhaf, och det gällde att klara
sammanstötningar, ty en blott lindrig törn kunde krossa båten eller
åtminstone ramponera den allvarligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
