Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 LOTSARNA TA FÖRSTA BÅTEN FÖR ÅRET
Månen var i väster som en silfverslant på ett
rödt kläde, och hafvet låg i månbelysningen med
ametistfärgade fåror men mörkt utåt. Och drifisarna
drefvo, långt ut drefvo de. De liknade grå
sjöbodar, som slitits från land, och klippor, och får i bete
på en stubbåker; hafvet var som en gammal svedja
djupt inne i en urskog med lefvande varelser och
skrömt och oknytt under en eldgul och blodaktig
himmel med allt fastare och hvitare månsken, ju
mer natten kom.
Hilma satt tyst och såg ut öfver de insomnade
fastlandsbärgens vida linjer, men Fanny späjade
allt-jämnt genom linserna.
Tubens runda värld visade de närmaste
grantopparna onarturligt stora och en del af söderöns
gråa bergvall. Därbortom låg hafvet, och de
vandrande vågorna syntes så tydligt att flickans öra
tyckte sig förnimma deras brus.
Men det var inte det hon hörde. Vårnattens
alla ljud voro nu väckta och föllo ihop: haren satt
inne i skumskogen och knarrade och skrek, orren föll
in, när han gjorde paus, med sitt lockande skratt,
som liknade småstens hoppande nedför ett tak och
därefter plötsligt förvandlades till likhet med det
sjåsande ljudet af ett snöskred; grodorna purrade
i alla vattensamlingar, och taltrasten fjärran i skogen
kvittrade öfverljudt och skulle så göra, till dess
solen gick upp och småfåglarna med bofinken först
vaknade.
Men ännu var solen borta.
Flickan såg i tuben, hur månskenet kom
drif-isarna ute på hafvet att glindra som grönaktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
