Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69 STRÖMMINGEN STÅR PÅ GRUNDET!
är 70 år och en hedersman, men svag i
knävecken.
Hamnens stugor, kapellet, hotellet, bodarna,
skogen ofvan, öfverst himlen, nu brusten i blekhet in
inot evigheten, underst det stilla vattnet; allt blir
en syn som tar fatt i själen, kramar den som en
gasboll, den springer under trycket, och gasen ilar
genom hvar kroppens åder, och med ett rop, som ekar
öfver vattnet, tar hjärtat sats i bröstet, och då ej
andra ord finnas till hands i hjärnan för tillfället
komma dessa norska susande:
— Brede sejl over Nordsjö gaar...
Och sjungande glider jag med båten ut på
hafvet väster om ön, i solnedgångens rödaste och mest
gulliga helvetessken.
Nå, emellertid — det här har inte med
grundströmmingen att göra direkt, men jag minns det för
tydligt att kunna låta det stanna i pennskaftet.
Alltså!
Vi kastade vårt garn rätt i det rödaste gullet
och ankrade stenarna, justerade landgården, sågo,
att allt var som sig borde och rodde i gomak hem.
Nu kom det emot oss.
Strömmingen stod på grundet! Strömmingen
måste stå på grundet, .ty i blåskymningen öfver
fiskarbodarna var larmet väldigt, skötsten rann från
bryggorna ned på flakan, och det sprang unga och
gamla om hvarandra med skötbördor i famn. Af
hamnens trettiofyra bodar voro väl tio till ljud att
likna vid trummor. Hvirflarna af stenkastningen ned
i båtarna smattrade öfver sundet, pojkar i blå
bussaronger löpte om hvarandra, åror, gungande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>