Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97 GUMMAN MUNTHER GRÄT
hördes, med tillägg af skogens jämmer och prasslet
i hamnens fåtaliga och torra löfträn.
— Jag kan se, sade grundläggare att
ungdomen reder sig själf, fast det är stormen, och då är
det väl bäst för gammeldomen att he sig å gåle,
som ni säger.
Därmed drog han sig ut i dörröppningen, så att
farstun blef mörk och hans grofva hufvud spökade
mot jagande, ljusgrå moln, och en gren af
fläder-tébusken i kryddgåln syntes för hvart vinddrag böja
sig fram vid dörrkanten och liksom vinka efter
grundläggare
Ugdomarna stodo tysta för att inte ge
grundläggare tillfälle att säga mer. Munthers dräng hade
i skymningen fått fatt i skräddarns dotters lillfinger,
som han nöp; grundläggare stod länge tyst och
stirrade på den drifvande regnhimlen, blef däraf
betryckt och började slutligen sätta i gång. Drängen
passade genast på att kyssa skräddarns dotter, men
när de båda ungdomarna vaknade till igen, hängde
grundläggare dogghufvud vid dörrkanten, och
skrattande halfhviskade det:
— Akta er för djäfvulen, ungar! Han är värst
i stormen. Härpå försvann det.
Ungdomarna gledo nerför gården, smögo på
tå öfver stenarna och gruset för att ej genom ljud
röja sig, kommo in i sjöboden, där sjön och
regnet spolade, löste lillbåten, vrickade bort till
boden, där jäntan hade sin säng, förbi hela raden grå
och röda, ensamt suckande och ibland i sömnen
snarkande bodar, som sett för mycken kärlek och
för mycken storm att idas se på dessa båda, som
Fiskare. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
