Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Starten - 1. Stockholm—Öregrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCK HOLM—Ö REGRUN D
23
§ 1. Kl. 3.40 f. m.
15 maj. Måndag.
Vädret.
Solen har just gått upp. Stilla som i ett tempel, man nästan
väntar, att änglars körer skola tona ner ur det överjordiska
morgonljuset.
§ 2. Kl. 10.45 f. m.
Natten
övervann aldrig dagen fullt, ty ljuset stannade kvar längst uppe
i norr, bidande, envist, segervisst och egendomligt hårt på något
vis. Det stod där som en den sydligaste utposten för den
norrländska sommarnattens ljus, den svepte med ett bistert leende
kring de flämtande fyrljusen, liksom viskande till dem:
— Stackars mörkerslavar i den sydsvenska nattens dunkel, jag
ser, hur trötta ni är efter den långa vintertjänstgöringen! Men
nu kommer jag, och snart få ni semester och få vila era slitna,
rödflammiga ögon.
Och det steg långsamt, majestätiskt över havet, så att de små
människoskapta fyrflammorna försvunno i dess eld, drunknade i
den, och då började de första morgonmåsarna komma svävande,
som vanligt, liksom ur tomma intet, och innan man visste, hur
det egentligen gått till, var det dag, och solen stod på horisonten,
klarvaken, likgiltig, grym och högdragen.
Man säljer inne i städerna bärnstensstycken, som innehålla små
förstelnade insekter. Så verkade hela kusten: infrusen i gul
bärnsten.
Men inne sovo Calle och lilla frun på var sin soffa, medan
fotografen och jag skötte navigeringen. Men så gled dörren till
salongen ljudlöst upp, och där stod Gittan, det lilla livet, med sina
vattenklara bruna fågelögon, log och nickade:
— Calle sover!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
