Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 4. Örnsköldsvik—Härnösand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
LUDVIG .NORDSTRÖM
upp för mig. Jag minns, att ännu så sent som 1910—12 hände
det, att vi stötte samman på Stockholms gator, och jag minns
särskilt en gång, då jag mötte honom på Hamngatan vid Berzelii
park. Jag promenerade med Arvid Ödman, som då var gammal
och, om jag ej missminner mig, hade slutat vid Operan.
Jag kände Ödman lite grann. Hösten 1895 hade jag gått i
Östermalms läroverk och varit klasskamrat och god vän med en
hans son, som sedermera blev officer och tog livet av sig under
tragiska omständigheter.
Vi voro några, som höllo lite grann samman: Daniel Poppius,
som hade en mycket vacker syster, sedermera gift med Calle
Cederström, och en bror, som var sjökadett’ och av mig oerhört
beundrad, därför att han ritade så underbara kustförtoningar,
vidare Carl Filip Strauss, klassens stora ljus, sedermera lärare
och guvernör för kronprinsens söner, om jag ej misstar mig, han
fick också ett tragiskt slut. Vi höllo tillsammans en del under
min korta Uppsalatid. Vidare var det Nils Evert Taube,
dotterson till Gunnar Wennerberg, som var läroverkets inspektor och
då och då kom upp och följde undervisningen i vår klass,
förmodligen för dottersonens skull.
Ja, här strömma minnena över mig. Jag minns en dag, vi skulle
få tillbaka våra svenska skripta. De lågo i en hög i ett av fönstren,
och just dit gick Wennerberg, då ban kom in i klassen, jättelång,
med bistra drag, svallande grå man och de långa hängmustascherna.
Han började titta i böckerna, och jag ser från min plats, att han
får upp min. Jag minns den än i dag, den var grön och flammig
som zinkplåt. De övriga böckerna hade han bara lätt ögnat i,
men mitt skriptum tycktes han studera. Jag blev is av skräck.
V ad kan jag nu ha skrivit för galenskaper, tänkte jag. Så såg
han upp men inte ovänligt, tyckte jag, och sa med sin djupa,
allvarliga röst:
-—- Finns det någon gosse här i klassen, som heter Ludvig
Nordström?
Jag reste mig och svarade:
— Ja!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
