Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 4. Örnsköldsvik—Härnösand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND
161
•— Kom fram! sa lian då, och jag marscherade fram, och jag
var inte längre rädd, d. v. s. jag tillät mig inte att vara rädd.
Saken var nämligen, att i denna skola hade jag första gången
upptäckt, att jag inte var svensk utan bara — norrlänning. Det
var i denna skola jag blev norrländsk nationalist. Pojkarna hade
samlats omkring mig ute på skolgården om rasterna och sökt
ge mig nybakarstut, under sjungande av den något omotiverade
smädesången: "Du, skåning, du, skåning, i morron får du mjölk
och gröt, och doppa den i honung, så blir du tjock och fet . . ."
Redan detta, att dessa stackars stockholmare inte kunde skilja
på Skåne och Norrland fyllde mig med förakt för dem. Jag ställde
mig mot skolväggen, fast besluten att förr ge mitt blod, om det
behövdes, än ta smörj, och den förste, som närmade sig, smällde
jag till. Då höllo de sig på avstånd, gjorde några ytterligare
attacker, men då även dessa ögonblickligen slogos tillbaka på
samma sätt, tappade de småningom lusten, övergingo till
smädelser, som jag dock var klok nog att icke besvara, varefter det
hela ebbade bort.
Men jag hade för första gången känt mig försvara någonting,
och denna erfarenhet på skolgården i Stockholm blev avgörande
för mitt liv. Tidigare hade jag aldrig brytt mig om
skolundervisningen, nu satte jag i med att läsa, och jag minns, att Nils
Evert Taube, som var en förtjusande pojke och som blev min
gode vän, och jag tävlade om högsta betyget i historia. Det säger
sig själv, att ban avgick med segern. Men jag hade fått innehåll
i mitt liv genom denna kamp för Norrland, som nu börjat för
att aldrig mer sluta.
Alltså! När jag nu stegade fram till den väldige Gunnar
Wennerberg, var det inte som den likgiltige Ludvig Nordström utan
som norrlänning och förkämpe för mitt hemland, och det gällde
att genom ett värdigt uppträdande hedra detta hemland. Dessutom
var det på något vis, som om den väldige gubben efter den första
chocken inte längre skulle ha skrämt mig. Jag tyckte mig ha
upptäckt en vänlig glimt under de nerhängande ögonbrynen, och jag
II Nordström, Flugiga värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
