Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 5. Härnösand—Sundsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
LUDVIG .NORDSTRÖM
som om de samtidigt insåge, att denna önskan är hopplös. Jag
förmodar, att oändliga generationer av sjömän upplevt denna
underliga känsla på haven, i all synnerhet längs de stora
kontinenternas kuster, där bränningarna ständigt bryta och sucka som
osaliga andar — kanske är det dessa upplevelser av oceanernas
innersta själ av kval, meningslöshet och hopplöshet, som
långsamt förtätats till Flygande Holländarens hastigt skymtande
ödesfigur i havsdimmorna.
Typiskt nog: man känner aldrig denna havsdysterhet, då man
ser kusterna lysa vitt av bebyggelse, om dagen, eller tindra av
glittrande ljusramper, om natten. Något ödsligare än Norges
atlantkust finns väl knappt i Europa — där syns inte ett hus,
det är bara gråa, skyhöga urfjället, som står spöklikt upp ur det
lika grå atlantvattnet. Även Medelhavet i regn och dimma, då
man är nog långt ute att inte se land, är dystert, men då finns
det knappt en ljuvare känsla än att komma i skymningen in i
Messinasundet och se ljusramperna på ömse sidor. Men det kanske
hemskaste jag ändå upplevat, tror jag, är Pitt Strait, någonstans
i Moluckerna, där jag passerade på hemvägen från Nya Guinea
till Europa. Inga fyrar, men brinnande vulkaner direkt ur havet,
några djonker på avstånd, som liknade försiktigt kringstrykande
rovdjur, plötsliga regnbyar, på något vis asiatiskt
självhärskar-suveränt, och så kinesiskt snedögt, plötsligt solsken mitt i detta.
Så kommo vi in i ett smalt sund, på ena sidan skyhöga berg,
veritabla fjäll med en skog, vars make jag aldrig skådat, en skog,
som gav en aning om all Asiens omätliga rikedom: jätteträn,
liknande cypresser, med svindlande, smärta, solröda stammar ända
upp mot himlen — och så på andra sidan sundet en lägre skog,
som slutade i en platt, kritvit sandstrand och, skymtande fram
mellan röda trädstammar, små byar, rader av strå- eller
bladhyddor, på stranden uppdragna kanoter och så infödingar rusande
ner till stranden, svängande nånting, som åtminstone liknade
spjut. Det var människodjuret, naturens egen bottenlösa vildhet
och grymhet, och detta över det hela: det fyrlösa havet, de brin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
