Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 5. Härnösand—Sundsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRNÖSAND—SUNDSVALL
175
nande, rykande vulkanerna, alltings jätteproportioner, skogarnas
högmodiga stolthet, de blixtsnabba väderleksförändringarna,
uttryck, föreföll det en, för samma asiatiska tyranndespotism och
bestialiskt grymma och av grymheten njutande brist på
behärskning och måtta.
Här lärde jag mig skatta Europa med alla dess fel, kulturen
nied alla dess brister. I den fanns dock en god vilja. Här
utstrålade allting ondska, och man hade känslan, att det bela låg
på lur som dessa infödingar i jätteträdens skugga för att, bara
de i luften nosade närheten av en människa, rusa upp med lyfta
spjut och vilda käftar för att slita sönder, tjuta, döda, riva åt
sig, äta upp och sedan berusade av blod dansa kring som spöken:
markens, skogens, bergens motsvarighet till den — i jämförelse
med dem — oändligt milde Flygande Holländaren.
Ja!
Hur kom jag att tänka på allt detta så här i en hast?
Kvällshavets övergivenhet kring dessa nakna, rödbruna klippuddar,
förmodar jag.
Det slår mig med ens, att jag har ju rest ganska mycket i
min dar, jag har sett ganska mycket av denna jorden, och kanske
är det detta, som gör, att jag överallt ser så mycket likheter.
Jag lever på det viset egentligen alltid överallt på jordklotet, del
var kanske det, jag anade skulle komma, då jag som barn kiev
upp på taket hemma i Härnösand, tittade ut mot rymden, bort över
de blå bergen och längtade, jag visste inte efter vad, bara ut,
bort, och som gjorde, att jag senare, då jag stod utan ett öre,
beredde mig att till fots vandra ut i världen — då en hjälpande
hand som ur själva himlen räckte mig respengar, och jag
började mitt livs långa odyssé. Nu ligger alltsammans bakom mig,
och nu lever jag alllid överallt. Ja, det var nog meningen sen
tidernas begynnelse, alt detta skulle bli mitt öde, jag var av
evighet dömd att bli totalist. Det är, som om jag skulle känt del
i afton just här, där mina sjömansfäder för länge sen farit kring
stränderna — kanske är det dem, jag alltid har sökt på denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
