Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 5. Härnösand—Sundsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
var spräckt, sa specialisten. Av allt det bländande solskenet på
resan, som jag i 9 veckor suttit och glott i. Och sen den dagen har
jag som ett spindelnät för vänstra ögat, fast jag fick "tvätta"
blodet genom att i några veckor dricka jod. Gud, vilken törst!
Jag trodde jag skulle dricka upp all svart vinbärssaft i Sverige.
Så jag hade alltså mina skäl att tänka mig för, innan jag sa
ja till Näsström, men till sist tog min obotliga nyfikenhet
överhanden, jag kunde inte hålla mig, det fick gå med pastoratet som
det ville! Och jag for, kom hem, och nu är jag lam i vänstra
armen, kan inte röra vänstra tummen utan att gny eller svära
och kan inte stöda på vänster knä. Det fick jag för att jag
sparkade grisen! Och hur alla de här äventyren komma att sluta till
sist, det får jag nog i tidens fullbordan se, men om den synen
blir så särskilt skojig, det blir en annan femma.
Emellertid! Jag ångrar mig inte ett ögonblick.
Bostadsresan gjorde mig definitivt till en annan människa. Jag
hade länge befunnit mig på glid från mina gamla positioner, jag
hade sett tillräckligt mycket bakom kulisserna för att inte vara
nöjd med ställningar ocb förhållanden i landet, men jag hade
inte ännu fått en klar överblick. Det var den, jag fick genom vad
bostadsresan visade mig. Sverige levde i en dröm. Alla drömde —
utom det verkliga s. k. folket. Det, d. v. s. folket hade jag, trots
min drängtid och allt det där pjollret, aldrig kommit riktigt in
på livet. Man hade spelat teater för mig. Nu spelade man inte
längre. Jag fick svenska folkets hjärta i min näve, dallrande som
ett litet halvt förfruset, förskrämt, hopplöst fågelhjärta.
Den känslan går aldrig mer ur mina nerver, ur min själ.
Folkhemmet? Pah!
Nu lurar mig ingen längre.
Nu ser jag därför också förhållandena här på kusten i helt
annat ljus än förr, det är inte längre idyller, det är ett liv på
gränsen till nöd, och när jag då tänker på överflödet i
Stockholm, ja, för resten i stort sett överallt inne i städerna, när jag
vidare tänker på de välmående bondgårdarna i t. ex. Skåne eller
Östergötland, som jag ser dem framför min inre blick från jord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
