Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 5. Härnösand—Sundsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
Här sitter jag nu och är allt annat än herre, jag känner mig
i allra högsta grad som en typisk slav, i samma fördömelse som
massan av mina stackars samtida.
Jag har varit upp och hälsat på Oscar Knausl i hans lilla
kontorslya mellan matsalen och kassan. Lika glad, lika vänlig som
vanligt och lika nervös, lika upptagen:
— Stor middag, förstår du, kära Lubbe! I festvåningen.
Hundrafemti personer. Dans och baluns. Hela programmet
fulltecknat. Kan jag hjälpa dig med nånting? Allting, vad du vill
ha, säg bara till: bensin, bilar, motorbåt, segelbåt, chaufför,
allting kan ordnas utom sprit, det serveras numera bara i hemmen,
av eleganta damer i smoking, sminkade både där det syns och
inte syns, för du förstår, man vet aldrig i dessa opp- och nervända
lider, vad det blir som syns eller inte syns till sist. Men på
krogen! Sprit!!?? Aldrig, min gosse! Där serveras te och små
sockerpullor! Fantastiskt, min bror, men sant. Det är den s. k.
tidsandan, förstår du . . . Nej, för höge fan, här står jag och
pratar bort en dyrbar tid... Amalia! Hon, du! Amalia! Hon
varken hör, ser eller fattar och har lika förbannat i sin ungdoms
och krafts dagar haft lika många kärlekshistorier, som det är
gäster på bela Knausl numera under loppet av ett halvt år. Det
var tider, det, ack, vi, arma stackare! Amalia! Hon hör inte...
Tjing, gamle gosse, plikten kallar sin slav!
Och borta är han soin vinden . . . men i fjärran hör jag som
ett eko över en stilla skogstjärn eller som ekot från det fjärran
1800-talet:
— Amalia! Amalia! Flickor, var fan är Amalia? Var är
silvret, linnet, porslin . . .
Och en kör:
— Här, källarmästarn! Här! Hon är här!
Ja, maken lill Oscar finns inte söder om polcirkeln, nej,
knappast norr om ekvatorn. Och så Helga, då, hans hustru! Henne
beundrar jag. Den trygga, evigt orubbliga tallen ytterst på den
evigt lika stormompiskade klippudde, som är Oscars liv! Jag
var en gång kär i Helgas syster, del var samma kärnvirke, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
