Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 6. Sundsvall—Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
§ 3. Kl. 12.05 e. m.
Från Kuggörarna
kl. 12 m.
Hon börjar rulla för nordlig dyning. Ingen vind, vi ha ett
pråmsläp framför oss. Ett par människor syntes i hamnen, innan vi
lättade, de tittade fram bakom ett par husknutar, liksom skyggt
och misstänksamt, det förstärkte ytterligare det dolska och mystiska
över denna hamn.
Nu resa sig de höga, gråskära, bruna, grönsvarta eller vita
blocken mot utsidan, underliga former: kvadratiska, som uthuggna
av skickliga stenarbetare, veckade som ryggtaggar på urtidsödlor,
flata som offerhällar, ja, kvarglömd offerplats från en hisnande
avlägsen urtid är nog, vad platsen allra mest liknar, och man
tycker sig se skymten av små skinnklädda, dvärglika varelser, som
smugit hit efter den stora nedisningens slut för att fiska i de
forsande vattendragen och jaga längs stränderna, försiktigt och
djur-likt vigt krypande fram mellan blocken.
Havet håller sig lugnt, det är närmast ostrongrönt, och det är,
som bekant, en ganska död färg, nånting av att titta ner i en
såp-kagge, grönsåpa naturligtvis. Stranden övergår alltmer i
långsluttande, av vågorna sen långa tider i mjuka böljningar modellerade
grus- och klapperstensfält, skiftande i grågrönt, ljungbrunt och
rostrött, det är de för denna kust typiska strandmoränerna, och
ovan dem den låga, lavsirade, täta granskogen, en evinnerlig rand
av taggar, vassa som på en sticksåg.
Och så havet!
Ett par kvastar och en slät. En klock- och ljudboj. Den rullar
i dyningen, morrar och rosslar till lite grann då och då, för sig
själv, det förefaller med en ondskefull blick ur ett litet ilsket
havsdjupsöga, liksom arg att ha blivit störd i ett hemlighetsfullt
samtal med dyningen, som suckar och också morrar lågt och hotfullt
kring stranden och uddarna — allt i en tung, gnejsgrå luft, som
när som helst kan utlösa regn. Vi ha rundat Hornslandet och stäva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
