Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 6. Sundsvall—Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SUNDSVALL- HUDIKSVALL
243
Alltnog! Lycke lyckades sia igenom med sina bloddrypande
solnedgångar och sina Ankarcrona-blå snöskuggor, till sist var han
representerad i alla "fina" hem bredvid tidens annars skickligaste
tavelfabrikör, som just var Brandt. Och han tjänade faktiskt ett
fullt tillräckligt levebröd och försökte, sen han kommit på grön
kvist, att fördjupa sig, så jag respekterar den mannen.
Detsamma kan jag säga om Brandt. Han började med de
förfärligaste s. k. sotmålningar, av vilka det alltjämt finns tusentals
i svängen runt om i Sverige. Det fanns faktiskt en tid, då man
inte kunde komma in på ett hotell eller i ett hem, och det högt
upp i bourgeoisien ändå, utan att stöta på en Brandt. Sen lade
ban sig på pastell och uppnådde en helt enkelt fabulös skicklighet
att göra hundratals tavlor så lika varandra, att man inte kunde
skilja den ena från den andra. Antagligen låg det en klok
beräkning bakom, alla ville ha just den tavlan, som någon bekant ägde
eller hade berömt, som man kanske sett hos någon överordnad
o. s. v. Slutligen tog han upp oljan och hann även på det området
producera otroliga kvantiteter: jättedukar med fjäll- eller
kustmotiv, exakta som fotografier och utan en gnutta liv. Det hänger
prov både på Lyckes och Brandts industri i Stadshotellets matsal
i Härnösand.
Jag kände för resten Brandt och var ganska mycket
tillsammans med honom i just Härnösand, sommarn 1908. Han åt liksom
jag på S:t Petri Logen. Han var en mycket hygglig, stilla och
försynt karl, kring medellängd, kanarieblond med små prydliga
mustascher, blå, inte oskarpa ögon och ett lätt och
förtroendeingivande sätt. Han var stockholmare, och det viskades, att han
tjänade 10,000 riksdaler om året på sina tavlor, vi, fattiga murvlar,
betraktade honom med beundran och nästan fasa — men han
bjöd aldrig, även om han själv blivit bjuden, man fick intrycket,
att han var absolut en i varje ögonblick kallt beräknande
affärsman, som han säkerligen också var, och därför hade han klarat sig.
En gång såg jag honom i arbete. Jag följde honom ut till Solum,
min ungdoms idyll, Gud vet, om det inte var jag, som lockat honom
dit genom att upplysa honom om, att där hade stans seglare sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
