Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 7. Hudiksvall—Öregrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
dag hans båt försvann med man och allt utan att lämna det minsta
spår efter sig, i det förrädiska Adriatiska havet.
Alltnog, där stod jag nu på bryggan, det var vid 10-tiden på
morgonen, som jag vill minnas det, och frisk blå nordlig. Havet
låg tomt, bara en enda båt stack upp i horisonten. Andersson, som
var en tystlåten man, undersökte den noga i kikaren och gav sedan
order att hissa flagg. Jag tog min kikare och följde också den
mötandes rörelser, vi närmade oss varandra mer och mer, och med
ens ser jag på allting, att den mötande också är en svensk Lloydare,
och när han kommit alldeles inpå, ser jag den blågula med rena
klara smattrande färger som en rem på flaggspelet akter ut!
Det sa klang som i stål inom mig, och jag kunde inte hålla mig,
jag vände mig till Andersson och sa, medan de två fartygen
hälsade varann:
—- Den är vacker i alla fall!!
— Det är den, sa han, men den är opraktisk på sjön, den är
svår att se. På sjön finns det inte maken till den danska.
Men jag drack den med ögonen, som om jag varit törstig, och
något vackrare tyckte jag mig i det ögonblicket aldrig ha sett.
Londonskammen var avtvådd!
Så slutligen tredje och sista gången. I Stockholm.
Det var den 6 juni 1928. Jag hade legat utomlands sen
föregående höst och var just hemkommen från Konstantinopel på väg
till Öregrund.
Jag hade varit på Sturebadet och steg ut på den soliga
Sturegatan, då jag ser alla människor stanna och blotta sina huvun,
och vem kommer åkande och hälsande i sin tur om inte kungen.
Jag fick också av mig hatten, och med ens var det, som om alla
de smällande svenska flaggorna flutit samman i honom, Sverige
var en enda person, det kom så hastigt, som flickan sa, att jag
kippade efter andan.
Men det tyckte jag var en hemkomst!
Och nu! Här ute i detta steniga Våtnäs, då jag hörde Bergqvist
lära sina pysar, att i dag var det Gustaf, och då är det svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
