Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 7. Hudiksvall—Öregrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUDI KS VALL—ÖREGRUN D
297
En annan skogseld, som på mig gjorde ett starkt intryck,
härjade sommarn 1906 några mil från Härnösand. Jag låg och
seglade ute till havs, då jag över de avlägsna inlandsbergen såg
liksom en vit i skärt och gult skiftande fjälltopp, vilken, såvitt jag
visste, icke alls tillhörde den ordinarie kustförtoningen. Jag begrep
så småningom, att det var skogseld och av ganska kraftiga
dimensioner. Lade om rodret och satte, så fort jag kommit i land, i
gång med telefonen från Västernorrlands Allehanda, där jag den
sommarn medarbetade, och på eftermiddan åkte jag upp till
brandplatsen på Stigsjö skogar, ett par mil från stån. Ja, det var också
en färd. Jag hade lyckats få med förvaltarn från det sågverk, som
ägde skogen. Han kom nerresande, och vi delade, nej, vi delade
inte skjuts, vi hade var vår, men bara han visste, hur vi skulle åka.
Han var full som ett ägg och skvatt tokig. Så arg har jag sällan
varit. Han skrek och sjöng i ett, och om han begränsat sig till det,
men den hundra suggan hade hittat på ett extra nöje, han slog
hatten av skjutsbonden, så att denne måste stanna hästen var
tionde meter för att stiga av och plocka upp den. Karln var
komplett galen, och det tog oss hela natten att komma fram.
Uppe på brandplatsen var det inte muntrare. Det var en
kvadratmil skog, som brann, så det var inte precis småfisk, jag strövade
över området och konstaterade, hur man högg upp väldiga
brandgator men hur elden gnodde som blixtsnabba ekorrar från träd
till träd, det behövdes mer folk. jag ner till byn, där gick man och
glodde under lugg med händerna i byxfickorna, och när jag
uppmanade dem att ge sig upp i skogen och hjälpa till, svarades:
— Näe! Det angå int oss, d’ä boläge, som åg om skogen, int
vi. Låt skiten brinne. Va gör de oss?
Gubbarna uppe i skogen hade sagt:
— Det ä byborna, som ha tutta på, dom ä arg på bolåge.
Hur det var med den saken vet jag inte, men det var i alla
händelser första gången, jag kom i personlig kontakt med det
hemliga dramat i Norrlandsskogarna.
Ja, det var skogseldarna, det!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
