Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fl 24
DEN FÖRSTE
Jaså, sade han, det måste ändå gå på tok till
sist!
Han satte in hästen i stallet, och fadern, som
slipade liar, sade:
Du får ge dig öfver till Jon Sjölander i
Stensland och låna hanses årder!
Olof Lomark, som stod i medvetslösa
funderingar, hvilket för öfrigt ofta hände honom, satte
sig i gång och tog en stig öfver skogen.
Det var, som sagdt, en het dag, och det
fläktade svalt i skogen; han kunde ibland se hafvet
skymta mellan granarna, och rätt hvad det led, var
han nere vid stranden, där stigen gick i skydd af
buskar.
Som han gick där i den fuktiga skuggan, kom
han att se ut genom snåren, och då tvärstannade
han. Han blef kall öfver hela kroppen, så att han
kände, hur kylig och blöt luften var, det var en
rå källarluft, i hvilken ingen solstråle stuckit sin
glödheta sträng. Men på andra sidan snåret stod
solskenet som ett gult glas och på det glaset var
hafvet en blå rand. Allt detta föreföll nu Olof
Lomark så smått men samtidigt så besynnerligt
klart och tydligt.
Men det var något helt annat, som tvingat
honom att stanna och rysa.
1 det låga vattnet stod nämligen Jon Sjölanders
dotter Engla naken och hvit och orörligt stirrande
ner i vattnet.
Det gick nu med honom som med hvar och en,
hvilken fångas af en anblick. Den nakna kroppen
tog plats i hans hufvud, han tänkte ingenting, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
