Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTE
•25
kände bara, hur han med hjärnan omslöt denna
kropp, som man känner ett föremåls former i sin
hand. Och i det att han stirrade på henne,
försvann han själf och blef förvandlad till något, som
erfor salighet af att omsluta den hvita kroppen.
Gud Fader! stönade han, vände och begaf
sig springande in i den mörka skogen. Han satte
sig på en granlåge, och han såg alltjämt Engla
Sjölander framför sig, som man ser fläckar dansa
omkring, då man råkat betrakta solen.
Men så reste han sig, genomträngd af ett
kittlande välbehag, och gick långsamt upp till Jon
Sjölander och framförde sitt ärende.
Jon Sjölander log.
Du lyse nog stark, sade han, men tänk du
bära hem årdern!
Då slog det Olof Lomark, att han kommit till
fots.
Vid den tanken var det, som om en länge
närd eld slagit upp sin låga inom honom. Om
han inte kommit till fots, skulle han ej ha tagit den
vägen och alltså ej ha fått se Engla Sjölander, och
denne yngling, som aldrig förr sett en naken kropp,
fann ett tecken i hvad som händt.
Hade han inte länge väntat ett tecken af den
rätte skogsafverkaren! Kunde i hans händelselösa
lif någon märkvärdigare händelse tänkas?
Där var Gud med i spelet, och nu skulle alltså
något komma att inträffa.
Utan att säga ett ord tog han årdern, slängde
den öfver axeln och skyndade i väg — han glömde
till och med att säga farväl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
